Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1856, sida 2

———— — Paul, utbrast Aurore bönfallande, — återkom till er sjelf, lugna er, för Guds skull! Raymond lyssnade häpen till Pauls ord, hvilka i sin vansinniga förvirring tycktes förkunna honom förfärliga upptäckter. — Den stackars ynglingen vet ej hvad han säger, sade Aurore, tryckande Raymonds hand. — Åh, jag vet ganska väl hvad jag säger, fortfor Paul, i det han upplyftade hufvudet och visade ett ansigte betäckt af dödens blekhet. — Medan hon sof, sänkte sig en stjerna frän himmelen och upplyste templet ... Jag betraktade hvarken stjernan eller himmelen eller den mörka skogen, utan endast henne. Jag tillbakahöll min andedrägt, för att ej störa hennes sömn. — 0, Gud! utbrast Aurore, — haf medlidande med honom och oss! Paul, igenkänner ni ej mer min röst? — Ack, mycket väl! Den har ju så ofta talat till mig i mina lyckligare dagar!.. Men den talar nu till en annan ... — Ni misstager er Paul, sade Aurore i bedjande ton, — denna röst talar endast till Gud om kärlek. Försök att samla era tankar, och då ni blir i stånd att förstå mig, skall jag säga er hvad ni icke vet. Paul skrattade och fortfor likasom för sig sjelf: — Jag såg henne i ett annat tempel.. det var en skön seen . . hennes lockar böljade i stoftet... jag tillslöt ögonen .. men öppnade dem åter, för att satta min dolk, och nedstörta dämonen, innan... — Han vet ej hvad han säger! Hör honom icke! bad Aurore. Paul fortfor: — En annan dag voro vi ensamma, hon och jag, på en stor väg, som sträckte sig mellan åldriga lundar och blomsterströdda fält ... Jag minnes dagen