Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1856, sida 2

I den inledning, som Aurore ansett för behöflig, för att komma till sitt mål, tyckte sig Paul endast förnimma olyckor för sin kärlek och triumf för sin lycklige medtäflare; och i det ögonblick, Aurore tillkännagaf sig beredd att lemna sina vänner det afgörande förtroendet, lät Paul höra ett doft klagoljud, som kom Aurores ord att dö på hennes läppar. Detta klagoljud tillhörde de onda drömmarnes brutna språk och isade de närvarande med förskräckelse, såsom hvarje onaturlig ton, som ej faller inom menniskoröstens vanliga omfång. Aurore gaf Vandrusen ett tecken, hvars betydelse han genast fattade. Han steg upp, bjöd systrarne Davidson armen och I sade: — Detta samtal är alltför allvarligt för er ålder; jag lår er en liten promenad bortåt fältet, der våra vänner arbeta; jag har några befallningar att gifva dem. Augusta och Maria betraktade Aurore, likasom för att begära hennes samtycke. — Gan, mina flickor, sade grefvinnan, — och visen er vänliga mot det goda folket. Augusta och Maria hade knappt lemnat grottan, förrän Paul utbrast i ett vansinnigt ljudande skratt, som kom Aurore och Raymond att rysa, såsom om polens köld plötsligt flyttats till eqvatorn. — Ja, sade Paul, — det var en herrlig natt... stjernorna lyste som diamanter på himmelen .. der r ett indiskt palats och en källa, likasom här... minnes dess ljufva sorl... hon sof på en bädd öt och mossa... jag hörde hennes andedrägt och n, som hviskade i templet... jag sjelf vaka