Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1856, sida 1

Raymond gjorde en jakande ätbörd. Paul bibehöll sin orörlighet. Aurore fortfor: — Då jag var ett lyckligt barn i min faders hem på Ceylon, läste jag en gammal bok, hvari berättades, att då Ludvig IX år 1249 drog på korståg till alestina, åtföljdes hären af drottningen, prinsessorna och hofvets alla högre damer. Det var ju vackert af fruntimren, eller huru, mina herrar? — Ja, ja, inföll Vandrusen, — sådana qvinnor äro en nations ära. — Nåväl, det var ej bilden af dessa qvinnor, bevistande slaget vid Damiette och bedjande för Frankrikes välfärd, som mest rörde mitt hjerta; jag fann tvertom detta ganska enkelt, ty jag är ju sjelf född under kriget i Mysore, Dupleix krigssånger voro mina vaggvisor och vapen mina leksaker. Men hvad som rörde mig till tårar var, att dessa förnäma damer, efter det olyckliga slaget vid Mansurah, drogo till Libanons och Carmels undangömda dalar och grundade kloster, der de begrofvo sin jordiska lycka, sin skönhet och ungdom, för att i Österlandets vilda jord nedlägga det första fröet till kristen civilisation. Hvilka ädla efterdömen, tänkte jag, hvilket hjeltemod! Dessa qvinnor vill jag likna, om en dylik pröfning möter mig på min lefnadsbana. Ja, mina herrar, dessa intryck från min barndom hafva aldrig utplånats ur min själ; från dem har såsom frukter uppspirat det obetydliga, jag hittills uträttat. Grefvinnan stannade; hennes på löfhvalfvet orörligt fästade blick tycktes skåda förbleklade skuggor från det förflutna. Högtidlig tystnad rådde i grottan. De unga systrarne gräto, men deras qväfda snyftningar hördes ej för de små bäckarnes glada sorl, hvilka från de Ale .