ista stunden bibehälla sitt välde, behöfver lan blott erinra sig det en gång förut omämnda faktum, att det icke väl hade hunnit lifva bekant, att herr Blanche hade skrifvit n artikel i Aftonbladet under pseudonymen Vidar, hvari förekommo några anmärkningar m theatern, förrän br Blanches bekanta skålespel Läkaren framtogs efter en flerårig vila, asdammades och genast uppsattes på rejertoaren. Det ser likväl ut, som om en egen otur kulle idkeligen komma att verka uppskof i nin lofvärda föresats att företaga en närmare mdersökning bland kulisserna; ty nästan hvarje sång kommer något politiskt. ämne emellan, om är af ännu större intresse eller vigt för igonblicket. Denna gången är det herr Lalerstedts i Paris utgifna bok: La Scandinarie Åe. hvarom korteligen uämndes i mitt örra bref. Aftonbladet meddelade, såsom relan är kändt, nyligen ett utdrag utur denna yok, hvilket utdrag rätt finurligt förut hade agit en krokväg till den nästan Ryssvänliga Independance Belge, och i korthet gick ut på, utt medelst några af herr Lallerstedt framsläppta indiskretioner om de diplomatiska unJerhandlingar som föregått emellan H. M. Konungen af Sverige å ena och Vestmakterna eller egentligen Franska Regeringen å den andra sidan, göra troligt, att Svenska kabinettet redan ifrån första början ej blott visat benägenhet att gå med Vestmakterna, utan ock tagit initiativet dertill, men länge blifvit från Fransyska sidan mött med misstroende. Dessa uppgifter stå i ett besynnerligt förhållande både till den bekanta, i samråd med Danmark redan före krigets utbrott afgifna neutralitetsförklaringens beskaffenhet och syftning, och till toneniSvenskatidningen och Posttidningen under åren 1853 och 1854, hvilket sednare väl kunde stå tillsammans med det uppgifna misstroendet å Franska regeringens sida, men deremot icke rätt väl med uppgiften om en redan ifrån början visad benägenhet till allians — på rimliga grunder nemligen — med vestmakterna, än mindre med den under nämnda år här allmänt rådande tankan eller sägen, att åtskilliga preliminära påkänningar, genom de Engelska och Franska sändebuden, blifvit gjorda till Svenska kabinettet, men på ett undvikande sätt besvarats ända till sistlidet år 1855, då underhandlingarne om Novembertraktaten inleddes. Denna förmodan, sann eller osann, tycktes vinna styrka deraf, att vår Regering, oaktadt den länge haft sig bekant Ryska maktens sträsvande efter inkränktningen i Finmarken, synes hafva, ända till dess denna sak först bragtes inför allmänheten genom Norska tidningar, omsorgsfullt undvikit att låta någonting derom transpirera till allmän kunskap genom sina officiella eller officiösa organer, hvilket likväl bade kunnat gifva en förträfflig anledning och tillfälle att afsluta Novembertraktaten ett par år tidigare än det skedde, och att undvika den fatala neutralitetsfrasen som nu, under fullt medvetande af den verkliga ställningen, framhölls för Ständerna, om att kunna lägga sitt svärd i hvilkendera vågskålen som helst. Då dessa förhållanden allt hittills såsom obestridda, gått och gällt såsom historiska data inför allmänheten, hafva uppgifterna i det meddelade utdraget ur herr Lallerstedts bok ådragit sig ett uppseende som är naturligt, om man besinnar huru vigtigt det är för Regeringens så att säga moraliska ställning inför opinionen, att nationen får veta hvad den bör tro om ofvannämnda saker. Men härmed sammanhänger ock den frågan, som jag i största korthet vidrörde i mitt förra bref, hvad roll hr Lallerstedt härvid spelar. Denne man har icke någon plats i vår diplomatiska kår, men har likväl nu ett helt år såsom privatperson uppehållit sig i Paris, såsom mängden trodde, för sitt nöje, men, enligt hvad nu visat sig, för det vigtigare ändamålet att låta på Fransyska sammanskrifva och utgifva en bok om Skandinaviens närvarande politiska ställning, och hvilket arbetes uppenbarelser om vår Regerings förehafvanden nu i en så lämplig stund framträda, först inför det öfriga Europa, och sedan inför Svenska allmänheten. Så vidt jag kunnat erfara, anser man icke troligt, att grefve Tascher, grefve Bark, baron Bonde med de flere, om hvilka i det publicerade utdraget berattas precist hvilka uppdrag de haft, skulle samt och synnerligen känt en sådan dragningskraft till hr Lall,, att de utan vederbörligt tillstånd meddelat honom innehållet af sina missioner och huru dessa utfalA2A2 XXX ken är för öfrigt densamma . .. har samma lilla förtjenst. — Säg mig, grefve Raymond, skulle samme peraan lönna sir I; stånd att i trofs af sin lilla fär