Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1856, sida 1

Då hon ankommit till det ställe, der nybyggarne voro sysselsatta med sitt byggnadsarbete, omringades hon af sina vänner, de fridlöse, som med ord, blickar och ätbörder tolkade sin glädje öfver att återse henne. Hon samtalade vänligt med dem och sade slutligen: — Nu, mina vänner, skolen J åter se mig midt ibland eder; jag lemnar er icke mer och återtager från detta ögonblick mina fordna vanor. Dessa ord helsades med glädjerop, och alla skyndade till arbetet med ny ifver. Aurore såg sig omkring och kunde ej dölja en viss oro, då hon hvarken varseblef Paul eller Raymond. Hon öfverlade ett ögonblick med sig sjelf och sade derefter till Vandrusen: — Vandrusen, låtsa om ingenting, utan börja helt lugnt ert arbete bland edra raske kamrater, men säg till Minian, att han uppsöker grefve de Clavieres och förer honom till mig. Aurore satte sig på en matta, utbredd vid foten af ett träd, och sökte gifva sig ett lugnt utseende, under det hon afplockade några vilda blommor, som hängde på lianerna, och band dem till en blomsterqvast. Minian var en förträfflig stöfvare. Han genomkorsade grannskapet i alla riktningar och fann slutligen Raymond sysselsatt med att skrifva ett bref. Sedan Minian med en lätt begriplig pantomin framfört sitt ärende, steg grefven upp, sönderref brefvet och följde honom. Då Aurore såg Raymond på afstånd skymta mellan träden, fördubblade hon den uppmärksamhet, hon egnade åt valet af blommor; man skulle kunnat tro, att alla hennes tankar voro upptagne med denna barnsliga sysselsättning. a