Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1856, sida 1

På tvä stegs afstånd från Aurore blottade grefven sitt hufvud, bugade sig och hostade lätt. Aurore säg upp och sade lugnt: — Ah, är ni här, herr grefve? Jag skickade bud efter er .. Sitt ned, om ni behagar .. jag har ingen annan stol att bjuda er. — — Jag kommer på er befallning, madame, sade Raymond så obesväradt som möjligt, under det han satte sig ned. — Ni menar: på min inbjudniug, inföll Aurore leende. — Må så vara. — Finner ni er stämd för ett allvarsamt samtal, herr grefve? — Mer än någonsin, madame. — Tillåt mig emellertid först göra denna bukett färdig; den är ämnad till min dotter Augusta. . — Det blir en vacker bukett, fru grefvinna. Uvilken skada, att dessa blommor ej ha nanm. — De skola en gång få sädane; i botaniken sattas alduig faddrar. — Jag börjar lugna mig, sade grefven med ett försök att skratta, — jag har i allmänhet en viss fruktan för allvarsamma samtal, men märker nu, att fru grefvinnan, endast ville skrämma mig. — Åh, min herre, slutet af ett samtal liknar icke alltid början; man börjar med rosor och slutar med örne. — Jag skulle tycka bättre om motsatsen: anmärkte Raymond. — Ni har rätt; att börja med törne och sluta med rosor är vägen till himmelen. — Den vägen är ej angifven på kartan öfver Indien, sade Raymond suckande. — Det är en geogragsk försummelse, som kan godtgöras, svarade Aurore.