1 FU11 0CII UU I Berlin har f. n. en viss grefve Pfeil ädragit sig uppmärksamhet för det oförtäckta sätt, hvarpå han uttrycker junkerismens innersta tankar. Så har han nyligen erkännt, att han för att undertrycka ett uppror låtit för flera dagar innesluta (kasta i en källare) en person, om hvars juridiska oskuld han var öfvertygad. Han berättade om piskslag, som han låtit utdela och om andra straff, som han egenhändigt låtit tillämpa och för hvilka han, enligt den (dock ganska feodala) lag, som högern och regeringen nu vilja ha gillad, skulle blifvit straffad med tukthus. — Kort efter det grefve Pfeil haft dessa utgjutelser, förehöll man honom de radikala plakater och uppmaningar till arbetarne, som han utfärdade 1848 och hvilka voro så vildt demokratiska, att vensterns tidningar ej vågade aftrycka dem. Den värde grefven har lofvat att svara härpå i nästa sammankomst och man är rätt nyfiken, att få höra honom. Genom dessa ifrån A.B:s korresp. i Berlin emottagna upplysningar, hafva vi blifvit förvissade om hvad vid förut endast misstänkte, neml. att den grefve Pfeil, som nu utgör en kämpe för det yttersta Junkerdömet i andra kammaren i Berlin, är samme man, hvilkens bekantskap förf:n häraf gjorde i Berlin 1848, då grefven utgjorde en af direktörerne i klubben Verein fir Radicalreform in den Gewerbsverhältnissen, hvars ordförande var den ryktbare Held. Hedrad med ett kort af den värde grefven och inbjudning att besöka honom, ville en vettgirig resande icke gerna försumma tillfället att göra bekantskap med en man, som erbjöd det sällsynta skådespelet af en grefve och godsägare såsom varm och liflig demokrat. Det behöfdes dock blott några minuters samtal för att finna, det hela grefvens uppträdande endast var dikteradt af konjunkturen. Mannen var härmed stämplad och hans bekantskap kunde ej erbjuda en person af heder något intresse. Då det möjligen kunde roa läsaren, att erhålla en närmare skildring af det sällskap, hvilket den ädle grefven då (1848) tillhörde, vilja vi derom återgifva följande, som för några år tillbaka var skrifvet i en annan tidning (Örebro Tidning 1850). Låtom oss till exempel göra ett besök uti den beryktade Demagogen Helds klubb, kallad: Verein fir Radikalreform der Erwerbsverhältnisse ) vid — — gatan i Berlin. Kl. är snart 7 på aftonen och ju närmare man nalkas huset, der klubben hålles, desto talrikare uppfylla vandrare gatan. Man träder in genom porten, går tvärs öfver en trång gård och är snart inne i en låg, men mycket stor sal, som uppfylles af en sammanpackad menniskomassa, dels stående, dels sittande på stolar och bänkar. Närmast dörren stöter man genast på en stor disk, på hvilken stå ofantliga dricksglas af 1! qvarters höjd och af den vidd att en ordinär manshand omfattar dem ungefär till hälften. Ur dessa glas drickes Tyskarnes älsklingsdryck: Weissbier, och en hel butelj deraf fyller glaset på långt när icke till brädden. En sådan Seidel Weissbier kostar ungefär 12 sk. Sv., men innan du reqvirerar något deraf och gör dig hemmastadd i församlingen, måste du med en tolfskilling, mer eller mindre också om du behagar, kontribuera till den der herrn med tallricken, som uppbär de frivilliga afgifterna, med hvilka aftonens utgifter, för eklärering m. m. skola bestridas. Sedan detta skett, kan du med hatten på hufvudet eller utaf, huru du vill, se dig omkring i samlingen. Utan tvifvel faller ditt öga då först på tribunen, en omkring en aln från golfvet upphöjd ställning, der du ser fem personer sittande, de två mellersta i beqväma ländstolar, de öfriga på taburetter. Den som hört Held aldrig så litet beskrifvas, kan ej misstaga sig om personen. Det kan ej vara någon annan än han, den der stora groflemmade figuren, som med armarne korslagda öfver det breda bröstet, sitter närmast midten af tribunen; mannen med det stora, grofva ansigtet, hvars nedra del är gömdt under ett yfvigt, långt, rödaktigt skägg; den breda pannan blott obetydligt skuggad af ett tunnt rödaktigt hår, vittnar om klokhet och de små lifliga ögonen, med ett satiriskt skalkaktigt uttryck, flyga hit och dit öfver församligen. Hela personligheten uttrycker en rå kraft, i förening med öfvermod, bekymmerslöshet och lättsinne. De qvicka ögonen ingifva ej förtroende, men fängsla genom sin eld. isynnerhet då något Witz är färdigt att gå öfver mannens läppar. På ömse sidor om denne hufvudfigur sitta I tvenne personer af ett högst eget utseende. Till höger en stor, grof man af Helds gestalt, med ett långt kolsvart hår och ett skägg af