Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1856, sida 2

nan maste Ock nHålva ett godt VItitnesbord at dem, som utantill äro, oberyktad för öfverflödighet och gensträfvighet. En biskop bör icke vara ensinnig, icke sticken, icke bitter, utan såsom en Guds skaffare, älska det godt är, tuktig, rättvis, helig, kysk, och hålla sig vid det ord, som visst är och lära kan, på det han må mäktig vara att förmana genom helsosam lärdom och öfvervinna dem, som deremot säga. Så hafver nu akt på hela hjorden, i hvilken den Helige Anda hafver eder satt till biskopar att regera Guds församling, hvilken han hafver förvärfvat med sitt blod. Utom dessa egenskaper förekommer icke ett ord i vallagen. Nu är det visst, att om valcensus, som sig borde, vore utsträckt till den stora massa, som utgör kyrkans större hälft, folket (lekmännen) och icke inskränkt till den hand full af menniskor, som utgör dess andra mindre hälft (klereciet) så skulle, om det egentliga folket ibland folket, allmogen och de fattiga, som icke hafva att påräkna någon annan bildning än kristendomens, fått behålla sin lagliga rätt att välja, dessa egenskaper blifva vederbörligt respekterade och inga andra egenskaper tagas i betraktande vid valet af kyrkans uppsyningsmän (biskopar.) Men då nu presterskapet utgör ett särskilt politiskt stånd, så är det naturligt, att utom den vallag, som är den enda absolut gällande, de tillika skapat sig en annan, efter hvilken det kan vara riktigt, att välja hvilken politisk medelmåtta som helst till biskop. Det var på denna väg, genom afvikande från den gudomliga vallagens anda och bokstaf, som päfveväldet gick och går sitt fall till mötes. På samma väg skola ock våra biskopar gå sin förgängelse till mötes, icke egentligen genom beskaffenheten af sina egna medelmåttiga egenskaper, utan genom den mot den gudomliga vallagen snörrätt stridande anda och uppfattning af kyrkans id, som förverkligat sig i deras val och utnämning. Ty sätt menniskolag i stället för Guds lag, och du har med detsamma undergräft den institution, som du velat bygga på en sjelfvisk lag. I en tid, då allt väntas afkristendomen, icke af dess lärdom, ty deraf har man förgäfves väntat något godt i sekler, utan af dess lif och förverkligande i samhället, är valet af en rättskaffens, efter den rätta vallagen utkorad biskop af största vigt. Ofverhandtagande laster och brott ibland de obildade, kallsinnighet och missförstånd af Gudaktighetens hemlighet och kraft hos de bildade samt benägenhet till mekaniskt handhafvande af sina embeten hos presterskapet tillåta icke val och utnämning af ljumma, sin egen ära och makt hersklystet eftersträfvande biskopar, utan fordra män af anda och kraft, sjelfförsakelse och uppoffring, män, som lika väl och lika gerna bära frälsningens evangelium till fursten på thronen, som till den ringaste och undangömdaste i hans rike. Ty det är ändå icke presterna, utan folket, som i sista hand kommer att känna inflytelsen af biskoparnes verksamhet. Qvalis rex, talis grex (sådan herde, sådan hjord); sådan biskop, sådant presterskap; och sådant presterskap, sådan religiös anda och bildning ibland folket. Förverkligas principen för biskoparnes val, blir kyrkan, som de skola med sin anda och uppsigt lifva och leda, verldslig, politisk, d. ä. motsatsen af sig sjelf. Och då hon icke längre kan lyfta och helga samhällsmedlemmarne och samhällsinstitutionerna, blir hon icke längre af nöden. Den princip, efter hvilken presterskapet hittills i allmänhet valt och regeringen såsom en följd deraf utnämnt kyrkans föreståndare och uppsyningsmän, har således i grunden varit och är, så länge den följes, af omstörtande tendens för kyrkan. Och detta är någonting ingalunda likgiltigt för nationen att betänka, någonting som rörer fleras, än presterskapets, denna tusendedel af folket, intressen. Man får nu se, om presterskapet i Lunds och Göteborgs stift gör samma val, som nyligen satte den afgångne Lundabiskopen på erkebiskopsstolen och för några år sedan tog 2:ne män från taburetten och satte den ene till biskop i Wexiö och den andre i Kalmar, båda gångerna med förbigående af flere äkta kyrkans män, åt hvilka det kunnat gifva första rummet på förslaget; man får se om Guds ord, prestens ed, kyrkans idt och begreppet af en sann, rättskaffens biskop, eller fåfänga, flärd, beräknad inflytelse vid befordringar eller förmodad duglighet på riksdagarne blifva de bestämmande grunderna för valen. Det finnes säkert ingen med andligt sinne, som ej med nöje underskrifver dessa ord. De