Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1856, sida 2

grymt straffad för denna fåfänga, dessa fördomar, denna afundsjuka. Genomgås listan af i sednare tider utnämnde biskopar, skall man finna den ene utnämnd för sitt skaldskap, den andre för sina vetenskapliga forskningar, den tredje för sin embetsmannarutin i de ämnen, som icke egentligen angå det rent presterliga kallet, samt den fjerde och flertalet för sina riksdagsmannaförtjenster. Att detta är snörrätt stridande mot Guds ord och kyrkans ide, som vill befordra och förverkliga Guds rike på jorden, icke genom mensklig konst och vetenskap, utan genom Evangolii egen kraft, behöfver icke sägas. Men att skrifva denna strid mot Guds ord, detta brott mot kyrkans och biskopsembetets id ensamt på regeringens räkning eller konungens, som utnämnt, vore orättvist. Konungen kan i sådana fall icke göra annat, än sätta stämpeln på presterskapets uttalade önskningar. Då det på sina biskopsförslag uppsatt personer af ofvannämnda förtjenster, så har ju konungen enligt grundlagen icke haft några andra att välja på. Den allmänna rösten, som alltid varit svag för allt, som burit snillets prägel, har också vanligen både understödt och gillat dylika förslag och utnämningar. Felet är således icke regeringens, utan presterskapets eget, och den allmaänna inom kyrkan rådande falska föreställningen om hvad en biskop är och hvad han egentligen har att uträtta. Saken är dock i sig sjelf så enkel. Presterne behöfva blott rådfråga den heliga urkund, på hvilken de svurit. Hvad står det der skrifvet? Jo, så heter det i 1 Tim. 3