Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1856, sida 2

i3A SS Den qvinna, som förmådde förskräcka trenne så modiga och kraftfulla män, blickade dock så mildt och leende! Men saken var, att de hade en förbrytelse på samvetet, och att de under hennes glada yta anade domarens allvar. — Min tanke är denna, fortfor Aurore: — I han jagat i dag, men ej visat samma skicklighet som vanligt, och J blygdens att återvända hem med tomma händer ... Nej, mina herrar, söken cj urskulda er! Ingen egenkärlek! Medgifven att J skjutit bom och burit er oskickligt åt! Det kan ju lätt hända; villebrådet har stundom lyckan på sin sida. — Madame, sade Raymod, — detta erinrar mig om en jagt i Rambouillets skog.. en verklig indisk urskog . . . Har någon af herrarne varit i Rambouillet? Medan grefven sade detta, skulle han byta om tallrick, men råkade släppa det vackra kinesiska porslinsarbetet ur handen; det föll till marken och gick i bitar. — Grefve Raymond, sade Aurore med en blick af isande ironi, — vi tala nu icke om Rambouillet. Visa mig den artigheten att svara, och lemna era frågor åsido ... Har ni jagat i dag? — Nej, madame. — Det vill säga, att . . vi ha jagat, inföll Vandrusen, — men vi hafva haft . . . — Mina herrar, kommen då öfverens ouhvad J skolen svara! Den ene säger ju ja, den andre nej, sade Aurore. — Jag svar de ja, och dervid förblir jag, förklarade Raymond med synbar förvirring. — Här sen J en fridlös, ett naturbarn, fortfor Aurore, pekande på Strimm, — som nyss hviskade i mitt öra, att han, med ledning af era skott, sökte efter er.