Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1856, sida 2

— — — — — — — Men jagten? Det tyckes, att jagten ej heller varit god. — Madame, svarade grefven med en aristokratisk flegma, som skulle gjort en jägare i Trianon heder, — madame, det är omöjligt att jaga midt i djupaste skogen. Med hundra skogsbetjenter och tjugo koppel skulle man kunna göra något, men här på Java saknas alla medel att jaga efter konstens reglor. Jag skall ordna allt detder såsom i Trianon, men, för tusan, det fordras tid till allt. Aurore stödde armbågen mot bordet, hakan mot handen och betraktade Raymond uppmärksamt. Denne höll sig tapper under elden från denna intelligenta blick, som var svårare att uthärda, än bredsidan från ett linieskepp. Han bibehöll sin fattning. Paul glömde för ett ögonblick Aurore, för att beundra Raymonds lugn. — Min Gud, hvad ni behöfde många saker, för att jaga i Trianon, sade Aurore med en omärklig anstrykning af gäckeri; — i Indien är jagten vida enklare. — Det tror jag, svarade Raymond, tömmande ett glas Konstantia, — Här behöfver man icke drifva upp villebrådet; det visar sig sjelfmant. — Minian och Strimm skulle skratta rätt godt, fortfor Aurore. — om de förstodo edra ord, herr grefve. De jaga och fånga sitt villebråd, utan tillhjelp af hundra skogsbetjenter och tjugo jagtkoppel . .. Hör på, det faller mig något in ..Tillåter ni mig meddela er min tanke? — Mycket hedrad, madame ... Grefven log, men i sitt inre kände han en kall rysning. Paur knappt andades, och Vandrusen svettades, som om han varit i skärselden.