Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1856, sida 2

——7— — — Jag har uttryckt mln afsigt ganska klart, svarade Paul kallt. — Om så är, återstår icke heller mig mer än ett medel, och jag kan således icke välja. — Ämnar du kanske underrätta grefvinnan om den fara, som hotar henne? frågade Paul ironiskt; — nåväl, gå då! Det är det, jag vill. Hon skall då fly härifrån ... och vi träffa hvarandra. — Du vill således sprida sorg och vantrefnad i vår koloni med din vansinniga kärlek? — Jag vill köpa mitt lugn till hvarje pris. Nybygget har icke behof af Aurore, men jag har behof af att se henne aflägsnad. Hon kan ju resa med Surcouf till Paris; när hon väl är borta, skall jag förtvifla, men för att återvända till nytt lif. — Du är bestämdt galen, förklarade Vandrusen. — Med det påståendet har du redan smädat mig måuga gånger, du kalla menniska, svarade Paul; — du har ett näckrosblad till hjerta och en isbit till hjerna, och derför anser du alla lidelser, dem du icke förstår, för vansinne . ... Derborta går ännu en af deder lugna förständiga menniskorna . . . jag menar grefven ... Han inbillar sig vara kär i Aurore, ettersom han ej mer har några Versaillerdamer att kurtisera ... Han går och slänger på kroppen, som om han vore i en salong, ser på träden, Eplockar blommor och sjunger falskt ... Om han hittade ett bref från Aurore, som läte honom veta, att hon i morgon ämnade gifta sig, skulle hans hjerta ej slå hastigare fördenskull ... Men det är sådant folk, som har största framgång hos fruntimren ... Jag börjar ångra, att jag så illa använde mina fyra kulor. — Panl, sade Vandrusen, — det är omöjligt att