Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1856, sida 1

— Håll! afpröt honom grefven, — den sistförflutna natten var då verkligen för er så olycklig? — Ja, Raymond, ni vet det nog, utan att behöfva fråga. — Jag vet det icke, svarade Raymond, — men jag gissade det, när jag efter fem skott ej hört en enda kula hvina förbi mina öron. Jag sade då till mig sjelf: — Detta nattliga möte, som jag missränkte vara så brottsligt, var blott för att säga honom farväl ... Paul riktade på grefven en blick, som uttryckte den yttersta häpnad och förvåning. — IIlvarför betraktar ni mig såder, fortfor Raymond; vi äro ju alla män af heder och grannlagenhet, inför hvilka en qvinnas rykte ej längre står på spel, då vi veta, att hon mottog er nattetid i tvenne andra fruntimmers närvaro, endast för att säga er farväl. — Nej, detta är för starkt, ropade Paul; — hvad är det, ni behagar säga? Har något fruntimmer här stämt möte med mig nattetid? ... Ah, herr grefve, jag märker, att vi måste börja leken på allvar. Annu finnas kulor qvar . . . desto värre för oss båda! — Paunl, jag fruktar, att här råder ett missförstånd ... — Nej, afbröt honom Paul, — jag förstår saken ganska väl. Ni påstår, att jag förliden natt talat med grefvinnan Despremonts i hennes trädgård ... — Javisst, jag såg er ju der med mina egna ögon, inföll grefven leende. Paul spratt till, som ett lejon, då det såras i hjertat af en kula. (Forts.)