Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1856, sida 1

—— ———————— för mig sjelf: Paul vill bli ihjelskjuten, det är allt för tydligt; lätom oss höra upp! Paul kunde, trots alla bemödanden, icke hindra tvenne stora tårar att visa sig i hans ögon. — Ja, sade han, — J sen huru det förhåller sig, men kunnen J nu också säga ett medel, hvarigenom Jag kan slippa ifrän hela denhär saken? — Pet medlet är lätt funnet. svarade Alban; — git mig bara din arm och lätom oss återvända till nybygget. — Jo, du är just den rätte att gifva goda råd, sade Paul sorgset leende. — Hvad mig beträffar, inföll Raymond, — anser jag den upprättelse, jag erhållit, för tillräcklig. — Jag må säga, herr grefve, ni är ädelmodig lik en millionär, som ger ett runstycke åt en fattig .. Ni tycker er ha erhållit tillräcklig upprättelse! — Saken är klar, fortfor Raymond, — Paul, ni förolämpade mig i ett ögonblick af förtviflan, just för att gifva anledning till en duell, i hvilken ni hoppades stanna på platsen. Men er ädla list är nu upptäckt; skymfen är nu utplånad, och jag tackar Gud att ingen af mina fyra kulor träffade er ... Nej, Paul, ni skall aldrig kunna tvinga mig att ånyo börja en sådan strid. Jag har ej lust att mörda någon. — Men jag, hvad skall jag göra med det lif, ni nu skänker mig? frågade Paul, qväfvande sina tårar; — gif mig ett råd, ni Raymond, som är så lugn och förståndig! Redan en gång förut har jag sökt döden i den ödemark, der vi nu befinna oss, men då ställde sig Vandrusen mellan döden och mig och tvang mig svära att ej bära hand på mig sjelf. Jag har hållit ord, men förliden natt blef jag vittne till något, som beröfvade mig den sista gnista af hopp 8