Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1856, sida 1

——— — ——————————— — — Grefven bugade sig, likasom för att tacka Paul för det förfelade skottet, förde geväret till ögat och gaf i sin ordning eld. Paul bugade sig äfven, men mycket djupt och liksom för att göra narr af grefvens artighet, hvilket föranledde denne att ropa till sin motståndare: — Herr Paul, jag har aldrig sett svarta tigrar, Jag. Han lade tonvigt på ordet sett. Alban lade armarna i kors, höjde på axlarne och såg upp mot himmelen. Han kunde omöjligen begripa, att Paul förfelat sitt mål — Paul, hvars otroliga skicklighet såsom skytt sjelfva Alban beundrade. Striden fortsattes, och de fyra nästa kulorna från Paul delade den förstes öde och försvunno i luften likasom genom trolleri. Raymonds skott voro icke lyckligare. En enda af hans kulor nådde ett klippstycke tio steg från Paul och betecknade sitt lopp med en liten sky af damm, som hvirflade upp i solskenet. Sedan Paul skjutit sitt femte skott, kastade grefven från sig geväret, lade armarna i kors och ropade: — Jag begär ett vapenstillestånd. Vid detta sistnämnda ord lemnade Vandrusen och Alban Revest med glädjestrålande ansigten sina platser. Raymond sjelf närmade sig med leende på läpparne sin motståndare. Paul stod orörlig på sin plats med geväret i hand och tycktes ej förstå, hvarom fråga var. Slutligen sade han: — Jag har hört ordet vapenstillestånd uttalas, men för min del alldeles icke ingått på något sådant. : : : (Forts.)