Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1856, sida 1

om en upptäcktsresa och en noggrann beskrifning af hvad han här såg framför sig. . Paul knäböjde, gjorde en kort bön, kyste ett litet kors, som han bar under kläderna på sitt bröst och steg derefter upp med lugn och frid i sina anletsdrag. . De båda motståndarne bestämde genom lottning valet af studsare, af hvilka fyra blifvit medförda. Vandrusen uppräknade tolf kulor och lade dem i Pauls vestficka. Alban gjorde detsamma för grefve Raymond. . Paul och Raymond fingo sina platser anvisade på kort bösshåll, och erhöllo, på begäran, att närma sig hvarandra femtio steg. Det blef likaledes öfverenskommet, att man ej fick skjuta på en gång, utan den ene efter den andre. Genom lottning bestämdes äfven hvilken skulle skjuta första skottet, och slumpen gynnade Paul. Alban, som under en hel timmas tid, mot sin vana, knappt yttrat ett enda ord, kunde efter lottningen icke låta bli att hviska i Vandrusens öra: on — Gud vare Raymonds själ nådig! Hans lif är förloradt. . Vandrusen bekräftade med en dyster blick sannolikheten af denna spådom. De båda vittnena ställde sig till höger och venster, men på betydligt afstånd från skottlinien. Riymond tycktes ännu fördjupad i betraktande af den besynnerliga naturtafla, som utbredde sig för hans blickar. Så långt hans blick nådde, upptäckte han blott ett enda träd, det gamla dystra Boonupas. Paul laddade lugnt sitt gevär, gick två steg framåt och gaf eld. De utbrända vulkanernas och bergsremnornas tusen ekon återgåfvo knallen af skottet.