Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1856, sida 2

Kejserliga Som dGen Svenskä RolltISA TIAILIIIIjen, var egnad att emottaga båda hofvens förtroende. ) I de meddelanden, som då gjordes kejsar Napoleon, framställde konungen af Sverge och Norge såsom det första vilkoret för sitt aktiva deltagande i kriget, att vestmakterna skulle garantera de båda rikenas gränser och tillförsäkra dem materielt understöd. Detta första förslag emottogs med en viss varsamhet, ty man var ännu ej förvissad om svenska konungens uppriktighet. Carl Johan hade ju på samma sätt, år 1812, betygat sin tillgifvenhet och tjenstvillighet för Napoleon I. Man fick dock ej i ovisshet släppa ur händerna ett tillfälle, som kunde hafva sin vigt. Napoleon hade, under sin landsflykt i London, blifvit bekant med en svensk grefve Bark, som han nu skickade till Stockholm med ett uppdrag, som stod i sammanhang med de ofvannämnda underhandlingarne. Svaret lät ej länge vänta på sig. Kejsaren emottog från konungen och kronprinsen bref, som uttryckte deras sympati för vestmakternas sak, och derjemte öfverlemnades till kejsaren en noggrann promemoria öfver Sverges och Norges tillgångar och öfver vilkoren för ett intimt förbund. Kon. Oskar begärde, utom subsidier, 100,000 man hjelptrupper, med hvilka han erbjöd sig förena 60,000 man Svenskar och Norrmän. Han fordrade äfven, att i händelse Finland blefve militäriskt ockuperadt, skulle denna provins ånyo förenas med Sverge, samt att Skandinavien skulle erhålla säte och stämma vid en blifvande fredskonferens. SZ Dessa anbud voro egnade att förmå vestmakterna inslå en djerf, men afgörande väg; åtskilliga betänkligheter åstadkommo emellertid nytt uppskof. Kejsar Napoleon var just på väg till London då han emottog kon. Oskars förslag. Men det blef då öfverenskommet, att alla vestmakternas ansträngningar under krigsåret 1855 skulle riktas på Krim och operationerna i Östersjön inskränka sig till hvad flottorna kunde uträtta. Detta var just motsatsen till hvad konung Oskar önskade. Uppskofvet med vigtigare operationer i Östersjön satte Napoleon i stånd att förhala frågan om förbundet med Sverge. . Alla dessa trangaktioner hade försiggått, utan att hvarken landet, de diplomatiska agenterne eller pressen hade om dem den ringaste aning. En så väl bevarad hemlighet lemnade emellertid öppet spelrum för gissningar. Man förundrades i Stockholm öfver konungens skenbara likgiltighet, och de svenska fosterlandsvännerna, som satte sitt hopp på kriget, sparade hvarken på råd eller föreställningar till regeringen, då en ny tilldragelse försatte hela landet i ovanlig rörelse. Sjette delen af Schinckel-Bergmanska arbetet, innehållande en skildring af 1812 års händelser, utkom och spridde ljus öfver Carl Johans handlingar, samt visade genom de mest ojäfviga dokumenter alla villfarelserna af en förderflig politik, som gjort Sverge till Rysslands vasall. Det ljus, som på detta sätt plötsligt kastades öfver hitintills dolda förhållanden, framkallade ett allmänt rop af harm och förbittring mot en konung, som så skamligt bedragit det ädla förtroende, svenska nationen visat honom. Oppositionstidningarne begagnade sig af dessa upptäckter, för att med ytterlig våldsamhet anfalla regeringen för dess räddhåga och betänkligheter. De anställde jemförelser mellan 1812 och 1855, mellan far och son, och slungade anklagelser mot konung Oskars afsigter, dem de icke kände, med anledning af Carl Johans alltför väl bekanta gerningar. Oppositionspressen handlade riktigt uti att, såsom en fingervisning, en högtidlig uppmaning till konungen, fördöma den fordna politiken, i ändamål att förhindra hvarje olycklig efterlikning af densamma, men den begick en orättvisa, då den mellan de båda regeringarne, den föregående och närvarande, uppställde en ömsesidig ansvarighet, som ej grundade sig på någon bevislig handling af konung Oskar. Den förkastelsedom, som uttalades öfver Carl Johan, var berättigad, men då man utsträckte den till hans familj, gjorde man denna orätt. Förifringen gick så långt, att den lätt nog kunde väckt frågor af dynastisk natur, men då ingenting rättfärdigade en sådan ytterlighet, skulle svenska nationen förblifvit främmande för en agitation i den riktningen. Svenska folket vill ej veta af dylika förvecklingar; det fördömer 1812 års politik, fordrar att den ej må förnyas och kastar ansvarigheten för densamma på den skyldige; men vill gerna låta leda sig af konung Oskar, då det visar sig att denne beträdt en annan bana. Sådan var sinnesstämningen, när underrättelsen ankom om Sebastopols fall. Vi hafva redan skildrat det intryck, som de allierade