med ungdomlig entusiasm in på den bana, som han önskat att aldrig lemna, men utanför hvilken han dock vunnit sina mest lysande segrar. Två modeller, som funnos i hans atelier vid Corso bevisa, huru märkvärdigt hans talang utan hans vetskap stigit under utförandet af de arbeten, som han hade åtagit sig, om ej mot sin vilja, så dock under tvifrel och många betänkligheter. Dessa modeller voro tvenne grupper af Amor och Psykå. Ur denna poetiska myth har Fogelberg valt två mycket olika momenter, nämligen Amors första kyss och den kärlekstrånande PSykå. I båda grupperna ha konstnären ådagalagt en genialisk och sannt poetisk blick; han har med ett ord ej underlåtit något, för att förverkliga det ideal, som föresväfvat de grekiske skalderna. Jag anser den sista gruppen tillhöra konstnärens herrligaste verk. Paris dömer mellan de tre gudinnorna är ett mästerverk i smak, men tål dock ej en jemförelse med den sistnämnda grupen. P Utom Birger Jarls, Gustaf Adolfs och Carl XII:s statyer kan Fogelberg med rätta vara stolt öfver bildstoderna af Karl XIII och Karl Johan: men i dessa verk har konstnären haft att bekämpa otaliga svårigheter, dem han förgäfves besegrat: de kunna icke döljas. Såväl i bildhuggarsom målarkonsten kan intet mäta sig med den nakna eller på sin höjd genomskinligt höljda formen. Man inser då lätt skälet, hvarför Fogelberg, sedan han fulländat det verk, tacksamheten ålade honom, och riktat sitt land med nordiska gudar och historiska porträtter — hvarför han derefter återvände till sin första utgångspunkt. Alskade han äran, älskade han dock idealet öfver allt annat. Utan Birger Jarls och Gustaf Adolfs statyer skulle han dock svårligen blifvit så populär i Sverige, och denna så rättmätigt förvärfvade popularitet satte honom i stånd att förbättra smaken hos svenska konstnärer och svenska allmänheten. Fogelberg afled i December månad 1854. På återresan till sitt älskade Italien, träffades han af ett slaganfall, som hastigt slutade hans lif. Under sin sista vistelse i Sverige, dit han på konung Oskars uppmaning begitfvit sig, skördade han den skönaste belöning för sin verksamhet. Under folksångens afe sjungande, fanfarer och kanondunder aftäcktes de verk, som skola fortplanta hans namn till efterkommande slägten. Sverige helsade i honom en af sina ärorikaste söner. Men knappt voro dessa fester slutade, förrän han undandrog sig alla ärebetygelser, ty sporrad af sin framgång drömde han redan om nya skapelser. Hans död var sålunda lika lycklig, som hans lefnad varit: hans sista dagar voro dagar af ära och glädje. Älskad i Sverige, till sitt värde fullt uppskattad i Italien, förtjenar Fogelberg och skall utan tvifvel vinna europeisk ryktbarhet. Hans vänner föranstalta nu en upplaga i kopparstick af hans samlade arbeten. Detta verk skall tillförsäkra honom en framstående plats i den nyare bildhuggarkonstens historia. Alla skola hos honom erkänna snille och ren smak. Hans arbeten visa på det klaraste, huru man på samma gång kan hylla idealet och framställa den sanna verkligheten. TI sina tre riktningar blef han samma grundsatser trogen; men för hvarje nytt arbete blef hans ande mer klarskådande, hans frihet större och uppfinningsförmåga dristigare. Äfven i utvecklingen af hans konstnärslif ligger en god lärdom. I hans verksamhet finner man hvarken språng eller brist på kontinuitet, hvarken nyck eller omskiftning. Hvad han ville vid sitt första framträdande, ville han äfven, då han, mognad af erfarenhet, genomgått hela sin konsts historia. Hans hand var säkrare, medan hans poetiska blick förblef lika skarp. Ian såg klarare sitt mål, hans vilja var oförändrad, och då döden öfverraskade honom, kunde han gå bort med den öfvertygelse, att om han också ej tillfredsställt alla, han likväl varit i stånd att hänföra de mest bildade bland dem, som ha sinne för konsten. Bland nyare konstnärer äro få, hvilkas lefnad och arbeten framställa en sådan enhet. Och när valet af mål engång är väl träffadt, utöfvar enhet i verksamheten ett stort välde. Hen mon fira Wu a saker: