Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1856, sida 2

minstone hos endera af medtäflarne, ty svärigheten läg just i rivaliteten mellan tvenne män, som voro henne lika kära och hade samma anspråk på hennes erkänsla. Att räcka handen åt den ene och förskjuta den andre hade varit att gifva den ene lifvet, den andre döden, och till detta ville hon aldrig besluta sig. Den enda utvägen var således att tillsvidare hålla sig på afstånd från begge. Aurore lemnade ej mer sina döttrar och sin lilla trädgård; hon utdelade sina befallningar genom Vandrusen och Strimm, och darrade hvarje gång, då hon såg desse vördnadsfulle budbärares blickar uttrycka oro. Paul och Raymond tillbringade sina lediga stunder med att ensamme irra omkring i grannskapet af blockhuset; en återstående gnista af sans gjorde, att de likväl ännu infunno sig vid arbetstimmarne och någorlunda fullgjorde sina skyldigheter, såsom medborgare i den lilla kolonien. Det är öfverflödigt att tillägga, det de fordne vännerna helt och hållit afbrutit umgänget sinsemellan och höllo sig på afstånd från hvarandra, såsom tvenne oförsonliga fiender. Omsesidigt svartsjuke bevakade de hvarandra, ty de kunde ej tro sig vara lika olycklige båda. Aurore, som nu i sin ensamhet slapp bevittna utbrotten af deras kärlek till henne och svartsjuka mot hvarandra, trodde, att lugnet skulle småningom återvända, och vågade allt fastare hoppas på en bättre framtid. (Forts.)