Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1856, sida 1

min stränghet skall icke gå längre; den finnes icke ens längre i mitt hjerta. — Ack, sade Paul med tärar i ögonen, — ingen känsla flnnes i ert hjerta, ätminstone ingen för mig ... Intet minne, som erinrar om mig, är qvar i er själ. Den tjenst, jag gjorde i går, är glömd i dag. Behåll då er stränghet .. den är dock cen känsla med mig till föremål i djupet af er barm. — Ah, min herre, inföll Aurore lifligt; — jag trodde aldrig, att jag skulle höra så orättvisa ord från edra läppar. Ert sinne var fordom ädlare, ert uppförande mer grannlaga . . . Låtom oss afbryta — Nej, madame, afbröt henne Paul, — ni har gifvit mig ett tillfälle att tala med er utan vittnen, och jag skall begagna mig deraf. Jag vill ej, att samtalet skall afbrytas; jag vill säga er allt, och om ni ej vill höra mig, skall jag säga det till träden, stenarne, bäcken . . jag skall ropa det i ödemarken. Ni kallade mig orättvis; det är en förebråelse, som jag ej förtjenar ... Jag är rättvis som Gud . . . Jag älskar er, det vet ni . . — Paul, utbrast Aurore och visade på sin sorgdrägt; — jag ber er i Himlens namn: tala med mer vördnad för min olycka, åtminstone sålänge jag bär denna drägt! — Men tillåt mig då också i Himlens namn att tala till punkt. Jag är rättvis, sade jag er, och vill gerna vörda de heliga tecknen till er enkesorg, men jag fordrar, att äfven andra skola vörda dem ... — Ni fordrar! utbrast Aurore i stolt ton. — Ack, förlät, madame! bad Paul med innerlig ödmjukhet; — om vi vore ensamma, skulle jag falla på knä för er. . — Låt bli det, och tänk er för, Paul! Bevisa er vördnad icke med knäfall, utan med ord.