Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1856, sida 2

jag skall ännu göra en tur kring de nya byggningarne och se efter, att murararbetet sker ordentligt. Min tid är dyrbar. Han var färdig att tillägga en bitande sarkasm för Raymonds räkning, men tystnade och åtnåjde sig med att ersätta sarkasmen med en sned blick på grefven. Aurore, som gissade Pauls tanke, ansåg bäst att icke qvarhålla honom. — Ja, er afsigt är god, sade hon; — visa er för de raske arbetarne, som tycka så mycket om er, och berätta dem någon roande historia under den sjerdedels timmas rast, som de nu skola hafva. — Som fru grefvinnan befaller, sade Paul och bugade sig. Han aflägsnade sig, mumlande något, som Aurores öra ej kunde uppfatta. Några steg från damerna tystnade han, men ryckte en qvist från en ek, sönderbröt den och kastade bitarne på marken. Aurores blick var i detta ögonblick ej fästad på halmflätorna; hon betraktade ynglingen och suckade. Paul uppsökte sin kusin Alban, som befann sig bland arbetarne, ehuru han egentligen ingen nytta gjorde. Sjömannen skyndade genast fram till Paul, sattade hans hand och sade: — Jag är ej född till att bygga hus eller gräfva i jorden .. det kostar förmycket på min arma kropp. Eftersom du är arbetsföreståndare, kan du väl, om jag ber vackert, ge mig permission till qvällen. Jag ville så gerna ströfva omkring med min bössa — Hör! inföll Paul, som hastigt fick en plan i sinnet, — hör på, kusin, du kan göra mig en tjenst. — Mycket gerna . . . Såvida jag slipper att göra någonting, skall jag gerna göra allt hvad du vill. — Men kan du tiga? frågade Paul.