Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1856, sida 2

ner ert nit och er outtröttliga verksamhet. Om vår koloni får en lycklig framtid, skall den hafva er att tacka för mycket . . . Ar ni nöjd med folket? — Ack, madame, det är omöjligt att finna menniskor förenade af en uppriktigare vänskap. Man märker hos dem hvarken agg, afundsjuka eller motvillighet. De erinra sig alltid de vackra ord, ni nyligen yttrade till dem, då ni sade: — J ären ej mina tjenare, ej heller mina slafvar, utan mina medhjelpare i ett gemensamt företag. — Det behöfs blott sådane ord för att tämja lejon. Icke heller ha de glömt fru grefvinnans svar, då . . . — Hvilket? frågade Aurore; — jag har måhända glömt det sjelf. Upprepa det, ty jag vill gerna lära känna det yttrande, som haft så god verkan ... Det skall påminna mig att öfvertänka, innan jag talar. — Nåväl, sade Paul, — då vi från Kalima kommo hit i sällskap med Vandakerierna, sade deras anförare Minian, som arbetar dernere: — Ni måtte ej vara en jordisk varelse, eftersom ni hyser medlidande med de fridlöse. — Då svarade ni, fru grefvinna: ack, vi äro ju alla fridlöse på vår ödsliga jord; men om vi äro goda, få vi frid i Guds rike. — Jag erinrar mig nu detta svar, genmälte Aurore, — och står fast vid den åsigt, jag deruti uttalat. Vi äro alla fridlöse .. det är den jemlikhet, som ödemarken alstrar ... Hvad säger ni härom, herr grefve? — Jag är af alldeles samma åsigt som ni, svarade emigranten; — det pratades visserligen mycket i Frankrike om jemlikhet, men jag har aldrig funnit den förrän här. — Vill ni nu lemna oss, herr Paul? frågade Aurore den unge nybyggaren, som redan aflägsnat sig några steg. — Madame, svarade han, vändande sig om, —