Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1856, sida 2

derverk talade han med ynglingens lifliga hänförelse. IIans smak hade en finhet och skärpa, som ådagalade hans utomordentliga förmåga och öfning i kritik. Då han sålunda talade om något mästerverk, blixtrade hans ögon, och hans ord, som vanligtvis andades godmodighet, tolkade då det djupa förakt han hyste för ytliga turister, som tro sig kunna göra närmare bekantskap med Roms märkvärdigheter på ätta dagar, och sädane konstnärer, som beundra pä andras auktoritet, utan att sjelfva göra sig mödan att intränga 1 saken. Han talade utan stolthet om sina egna studier och utan bitterhet om andras fel. Det var således icke underligt, att enhvar kände sig dragen till hans person, och man lemnade honom aldrig, utan att hafva lärt något, ty Rom kände han, så att säga, utantill, och om alla dess minnesmärken kunde han göra anmärkningar, som måste förvåna tillochmed : de lärdaste fornforskare och grundligaste konstkännare. Dock förleddes han aldrig till paradoxer af lust att förvåna. En dag samspråkade vi om Apollo Belvedere, som man i akademierna plägar framhålla såsom typen af den mest fulländade skönhet, och jag tillstod, att jag föredrog Venus af Milo. Fogelberg emottog mitt förtroende utan öfveraskning, och för att stärka mig i min öfvertygelse, som äfven var hans, ingick han i en kritik, för att bevisa mig, att långt ifrån att vara ett arbete af första rangen, var den Apollostod, som befinner sig på Vatikanen, blott en marmorkopia af en kopparstaty. De skäl, han framhöll och dem han väsendtligen hemtade från det tunna och föga veckrika draperiet, förekommo mig ypperliga och alldeles öfvertygande. Då jag träffade Fogelberg, hade han bott i Rom i tjugo år, och detta hans andra fädernesland förskaffade honom alla de fröjder, en upphöjd ande kan drömma sig. Han lif var deladt mellan att studera och skapa, mellan att betrakta forntiden och utföra sina tankar. Efter 20 års ihärdiga studier trodde han sig ännu ej hafva inhemtat allt hvad Rom kunde lära honom. Hans vettgirighet blef aldrig tillfredsställd. Snart förmår henom fosterlandskärleken att lemna Olympen; han öfvergifver de rena harmoniska linier, dem Praxiteles och Phidiasmejsel adlat, men ännu är hans blick riktad på gudaverlden; om än de typer, han skall forma, ej äro desamma som förut, framställer sig ännu idealet såsom nödvändigt betingadt af ämnet. Hans ande är ännu ej i alldeles främmande zoner: den sväfvar ännu öfver jorden. Men Fogelberg kände sig öfvertygad, att skönhet kan tjena till beklädnad för alla tankar, och att, om det också finnes nationer, som upptäcka den tidigare och återgifva den kraftigare, den likväl tillhör alla länder och omfattar alla ämnen. Fogelberg lemnar derför gudarne och framställer rent menskliga personer. I detta tredje och sista prof, förråder han dock icke idealets sak, ty för honom är form utan tanke eller den slafviska efterhämningen af modeller blott ett arbete utan kraft och ingifvelse. Han öfverför på historiens område hela sin andliga lifsriktning. Bland Fogelbergs arbeten må nämnas Amor i musselskalet, en skön gestalt, sprittande af behag och skälmskhet. Hela kroppen är formad med sällsynt fina drag, och den lille kärleksgudens anletsdrag andas fint gäckeri. En Hebe, en badande flicka och en Venus tilldraga sig dernäst uppmärksamheten. Om man öfverser med några obetydliga fel vid draperierna, som ej falla alldeles lätt, påminna dessa figurer om den grekiska konstens bästa tider; hos Hebe finner man den naturliga, barnsliga öppenhjertighet och formskönhet, som intaga gudarne: hos Venus en kraftig vällustig skönhet. Den utomordentliga förmåga, hvarmed Fogelberg framställt den jungfruliga skönheten i dess största fullkomlighet uti den badande flickan är ensam tillräcklig att tillförsäkra honom en hög plats bland nutidens bildhuggare. Apollo Citharedes står under de förra. Då Fogelberg modellerade denna staty, stod han ännu under Guerins andliga herravälde. Ojemförligt öfver sistnämnda verk står hans Merkurius, färdig att döda Argus. Man kan svårligen tänka sig en gestalt, som till hållning och anletsdrag klarare uttrycker bildhuggarens tanke. Här framträder också en mer fulländad finhet i ställningen; Fogelbergs egendomlighet visar sig efterhand allt tydligare. Venus med äpplet — Venus, sedan Paris bland de tre täflande gudinnorna tilldömt L— OR I I I — —