Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1856, sida 2

sade Paul; — ni vet, huru mycket hon förr tyckte om detta ställe, men nu går hon aldrig dit; hon ser icke ens i förbigående på de hvita rosorna och källan ... Hon synes nu endast tänka på sina döttrar, Augusta och Maria ... Men nu är det tid för mig att bege mig till arbetet. Farväl! Paul lemnade Raymond, och denne sednare begaf, sig till blocknuset. IIan fann ingen menniska derstädes; tystnaden nästan förskräckte ynglingen, hvars krafter voro brutne at nattvak och själsansträngningar. Det förekom honom, såsom om allt, hvad han såg, bar sorg efter grefve Despremonts. Dagens första timmar blefvo honom outhärdligt tråkiga, och han såg i dem förebilder af hela sin framtid. Ilan lemnade äter blockhuset och tog machinmässigt vägen ned till hafvet. Då han hunnit till de hvita rosornas killa, stannade han, kastade sig ned på gräsmattan, öfverlemnande sig åt en oöfvervinnerlig känsla af tränad, som småningom invaggade honom i en tung dvala. XVI.