Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1856, sida 2

vänninnorna, hvilkas framtid nu tycktes förenad med det vexande nybyggets. paul upptäckte en orörlig skugga på några stegs afstånd och nalkades den utan tvekan, för att välkomna den obekante, om han var en vän, eller bekämpa honom, om han var en fiende. Då han på rösten igenkände grefve Raymond, ryggade han tillbaka, såsom om han sett en svart tiger. Men han sansade sig snart och närmade sig honom åter. — Hade det varit någon annan än Paul, sade Raymond, — skulle jag ropat: blif icke rädd! — Förvåning frambringar samma verkan som fruktan, svarade Paul, beherrskande sin rörelse; — ni var icke väntad, herr grefve, åtminstone icke vid denna tid på dygnet. — Jag kunde kommit i går med de andre, men Surcouf nödgade mig tillbringa den sista natten ombord å Breton?. Detta var den första osanning, hvartill Raymond de Clavieres någonsin gjort sig skyldig. Den förlägenhet, hvarmed den uttalades, undföll icke Pauls tina öra. — Men skola vi icke utbyta ett handslag, då vi återse hvarandra? frågade Raymond i en ton, som han bemödade sig göra hjertlig. Hänförd af en ögonblicklig känsla fattade Paul handen, som Raymond räckte honom och tryckte den. — Ni har nu utan tvifvel mycket att berätta mig, fortfor grefven, — men jag deremot har intet nytt att förtälja, eftersom ni känner den stackars Despremonts död .. — Ja, inföll Paul machinmässigt, — hans död har väckt allmän sorg i nybygget, men vi äro alla dödlige; i dag mig, i morgon dig, om sanningen af