Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 2

— — — —-----——— den öppna nejden, som belystes af ett mildt stjernljus. Vandrusen rörde vid grefvens arm och gaf honom ett tecken att se till höger. De befunno sig nu i grannskapet af en liten trädgård, bland hvars löfverk Raymond varseblef tre hvita gestalter, som svagt aftecknade sig mot den mörka bakgrunden, likt trenne stjernor på en mulen himmel. Raymond fattade Vandrusens hand och hviskade: — Jag har något att bedja er om. — Nåväl! — Min begäran skall förefalla er besynnerlig, men icke destomindre ... — Låt höra! Jag ämnar stanna här bredvid trädgården i natt och först i morgon visa mig för nybyggarne. Låt derför ingen veta, att jag återkommit och anbefall äfven Strimm och Rävest tystlåtenhet. Vid soluppgången åtföljer jag fruntimmerna till hafvet, och för att ej ge Paul anledning till klagan skall han bli min följeslagare. — För tusan! inföll Vandrusen, — det vill jag icke åtaga mig att säga Paul. — Det behöfs icke heller, svarade Raymond; — han skall träffa mig på vägen till stranden, och det öfriga åtager jag mig. Vandrusen mumlade mellan tänderna: — Jag spår, att dethär kommer att sluta illa. Grefven qvarstannade således ensam i grannskapet af trädgården. (Forts.)