Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 2

!:: äa Ä HSEHOtCO— 5C— Å Bengt Fogelberg. (Efter Revue des deux Mondes.) Bengt Fogelberg, hvars bortgång Sverige ännu smärtsamt känner, var född i Göteborg, der hans far var gelbgjutare och bekant såsom serdeles skicklig i klockoch ornamentsarbete. Från sin spädatse barndom visade Bengt liflig fallenhet för de bildande konsterna och framför allt bildhuggarkonsten. Allt, som föll honom i händerna, tjente honom att tillfredsställa denna lust. Hade han ej ler att göra figurer af, passade han på, då modren kom hem från torget, och knappt hade hon vändt honom ryggen, förrän han bemäktigade sig de rofvor, hon uppköpt, och formade dem med sin knif till hvarjehanda figurer, till icke ringa förargelse för den hushållsaktiga och sparsamma qvinnan. Fadren, som var godmodigare till lynnet och mer upplyst, förstod tidigt gossens kallelse och gjorde allt, som stod i hans förmåga, att befrämja den. Vid 14 års ålder lemnade Bengt skolan, sedan han der inhemtat de nödvändigaste elementarkunskaperna, och inskrefs som elev vid De sköna konsternas akademi i Stockholm. Vid denna tid, nämligen 1801 (Bengt föddes 1787) var ännu den onaturliga konstsmaken från Ludvig XV:s tid herrskande i Sverige och omhuldades såsom den högsta och enda :estetiskt giltiga af Stockholms professorer. De erkände intet öfver och intet bredvid denna smak och hade sålunda förlorat sinnet för det verkligt sköna, förutsatt att de någonsin haft detsamma. Den unge Bengt, som egde en ovanligt skarp uppfattningsförmåga, upptäckte snart, att hans mästare voro på oriktig väg, och oaktadt att hans ålder ålade honom undergifvenhet under deras auktoritet och han sjelf ännu ej kunde uppvisa andra prof på sin artistiska förmåga, än dem han skurit af sin mors rofvor, öppnade han icke desto mindre snart mot den akademiska undervisningen en epigramfejd, vid hvilken låjet nästan alltid var på hans sida. Man må emellertid ej tro, att hans opposition härledde sig af lättja; han visade tvertom den största flit uti att inhemta allt, som hörde till det materiella handlaget i hans fack, men blef det fråga om val af de mönster, som borde kopieras, tog hans skämtI j samma lynne öfverhanden, och det haglade af satiriska infall. Den ryktbare bildhuggaren Sergell lefde då ännu. Hans förtjenster voro icke allmänt erkände, och han hade derför mången strid att bestå med akademiens professorer. Till honom vände sig nu Bengt, vare sig på fadrens rekommendation, eller ledd af sitt medfödda konstsinne. Han entusiasmerades af umgänget med den gamle mästaren, som sjelf på sin långa bana mött så många motståndare och nu uppmuntrade den unge mannen att liksom han kraftigt kämpa mot den rådande skolan med dess förskämda smak. Sergell, I som flera år studerat i Italien, talade med beundran om den antika tiden och lemningarne efter den grekiska konsten i Italien. Dessa ofta förekommande samtal gjorde djupt intryck på den unge Fogelberg; Italien blef det ideala målet för hans önskningar och drömmar. På sin dödsbädd upprepade Sergell, hvad han förut så ofta sagt sin unge vän: Vill du lära känna den sanna skönheten, vill du skåda den i all dess glans, skall du se och studera Italien: der skall du finna samlade den grekiska konstens skönaste lemningar, och först sedan du blifvit besjälad af deras gudomliga anda, bör du, för att fullända din uppfostran, öfverlemna dig åt åskådandet af den lefvande skönheten. De märkvärdiga typer, Som der komma att möta dina ögon, skola på ett nytt språk förklara dig den grekiska konStens verk.P Dessa ord af den döende Sergell bevarade Fogelberg i troget minne: de blefvo programmet för hela hans lifs verksamhet. Allt hvad han gjort, allt hvad han velat och försökt, är resultat af dessa hans väns sista ord. Hela Fogelbergs verksamhet hvilade på den öfvertygelse, att den antika konsten finner sin förklaring i naturen, och att naturen åter bör tolkas med tillhjelp af den antika konsten: