muntran för seglare! Derefter kom en förnuftig Söman, som borttog det afskräckande namnet och kallade den Goda Hopps-udden. Den udde, ni nu betraktar, hette intill nu Mord-udden; från detta ögonblick har den ett annat namn. — Ack, sade Raymond, rörd till tårar, — ingen fullkomlig glädje finnes på jorden. — Anspråksfulle! hvad saknar ni nu i ert paradis? — Jag måste ju lemna er, svarade Raymond sorgset. — Än seen? Huru många gånger här i lifvet säger man ej hvarandra farväl? För tvenne vänner är endast det sista sorgligt; men det är ännu längt borta. Jag känner, att jag har kraft i mitt blod att lefva ännu fyratio år, och ni... — Ack! jag .. jag fruktar att ej kunna uthärda denna afton... — Min Gud, afbröt honom Surcouf, — hvad lyckan gör menniskan veklig! Ni är blek, min stackars vän! — Lyckan! upprepade grefven; — jag finner nu, att man alltid borde ha lyckan såsom ett mål för sina ögon, men aldrig dubblera dess udde; det vore det enda sättet att ej se den fly. — Raymond, sade Surcout med tillkämpad fasthet; — vi äro omgifne af vittnen, främlingar och fångar; låtom oss cj skiljas, såsom två unga pensionärer .. vi måste äfven i detta fall upprätthålla vår flaggas heder. . Farväl, min älskade vän! Vi återse hvarandra, när Gud behagar. — 0. måtte det ske snart! Farväl! ... Och Raymond tryckte en kyss på Surcoufs kind. Alban Revest, som på nära håll betraktat denna scen, steg nu fram och sade: