Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1856, sida 3

— — — onnnöP —— — Man lade till vid den gamla landningsbryggan. Vandrusen och Raymond omfamnade hvarandra broderligt, och medan Alban Rvest, biträdd af de bäda malajska flickorna och deras far. förskaffade packorna på land, fragade Raymond efter alla sina vänner och hvad som passerat i nybygget under hans frånvaro. Den fråga, som låg honom närmast om hjertat, kom sist: han sade med en röst, som han bemödade sig göra lugn och fast: — Huru befinner sig grefvinnan Despremonts? Jag längtar mycket att återse henne .. — Den stackars menniskan, hon har lidit mycket, svarade Vandrusen. Grefven kunde ej undertrycka sin sinnesrörelse, men när Vandrusen ej tillade något vidare, utan ätnöjde sig med en ömkande ätbörd, fortfor grefven: — Ni säger, att hon lidit mycket . . Ursäkta, Vandrusen, jag är så nyss hitkommen .. hvilken är orsaken till hennes lidande? — Hvad! utbrast Vandrusen förvånad; — vet ni icke, att grefve Despremonts är död för flera månader sedan hos piraterna på Timor? — Jo .. det är sannt.. Jag kom i hastigheten att glömma det, stammade grefven. — Den stackars qvinnan, fortfor Vandrusen, — hon älskade sin man så innerligt, det ha vi alla väl märkt. Hon hoppades alltid att få återse honom .. derför var det. som om ett äskslag träfsat henne, då hon läste den tappre Surcoufs bref., Jag har aldrig varit vittne till en sådan sorg. — Verkligen? frågade Raymond, utan att veta hvad han sade. (Forts.)