na vildsköna natur, dessa tysta lunder, som tycktes inbjuda älskande hjertan att i mystisk lycksalighet fördrömma lifvet i sitt sköte. Grefve Raymond stod vid rodret och betraktade den undersköna nejden, som inneslöt hans drömmar, hans kärlek och framtid. Hvarje ärtag genljöd i hans hjerta och kom det att spritta af hopp och fruktan; det var som om stranden närmat sig honom med bilden af en strålande gudinna i ett tempel af träd och blommor. Stranden syntes vid första ögonkastet öde och menniskotom; men allteftersom båten nalkades, urskiljde man rörliga punkter i trädens skuggor. Alban Råvest, som skötte årorna, lade upp dessa och fattade sin studsare med en frågande blick på Raymond. — På denna strand vänta oss endast vänner, sade grefven; — lägg bort ditt gevär och fortsätt roden. Alban lydde. I sjelfva verket inväntades slupen af tvenne gamla vänner, som emellertid af lofvärd försigtighet höllo fingret på trycket af sina studsare. Raymond igenkände snart Vandrusen och Strimm och ropade deras namn. Strimm kastade sitt gevär, upphäfde ett glädjerop och sprang i vattnet, för att simma båten till mötes och vara den förste, som välkomnade Raymond. Strimm och Raymond talade ej samma språk, men de förstodo hvarandra ganska väl förmedelst en pantomim, inlärd af hjertat och begriplig för alla jordens folk. Alban Råvest såg något förvånad ut, när han märkte, med hvilken hjertlig glädje f. d. hofmannen fattade den hand, vilden räckte honom — en hand bronsfärgad af naturen och svärtad af Indiens sol.