mer se Aurore, men ämnar emellertid skicka henne ett sjömanssuvenir. — Ah, visa mig det! sade Raymond. — Se här! Han visade på slupen. — Det synes dock häraf, att ni fortfarande vill egna henne er vänskap, inföll Raymond, — Ja, på afstånd. — Er present kommer väl tillpass, när hon vill göra sina små utflykter på viken. — Ni ser, att här är plats för två, genmälte Surcouf. . .. Derefter vände han sig till matroserna och sade: — Skaffa hit cinober och en pensel. Tiden skyndar, grefve Raymond: vi segla raskt, och ni skall snart vara på ort och ställe ... Säg Aurore, att det är jag sjelf, som döpt hennes lilla lustjakt. Han tog penseln, doppade den i cinobern och målade på akterspegeln: AURORE. Förträffligt! ropade grefven; — det är ett sjömansgalanteri, hvaråt man i Versailles skulle applåderat! — J andre, sade Surcouf till de kringstående matroserna, — skola låta målningen torka i solskenet och derefter sätta jullen i sjön. Raymond betraktade med klappande hjerta en udde, som speglade sina palmer i det klara solbeglänsta hafvet. . — Ni misstager er ej, sade Surcouf; — det är ganska riktigt Kärlekens udde. — Heter den så på kartan? frågade grefven med rörelse. — Nej, men den kan väl komma att heta så. Namn pläga ändras. De första faddrarne hafva i allmänhet varit dumma. Så till exempel kallade de Afrikas yttersta udde för ?Stormiga udden, just en god upp.