———?xumnp— — —— ——— — — — — sig detsamma i ett enda oemotståndligt ursinnigt anlopp, som hvarken penne eller pensel har styrka nog att måla. Endast stormarne, som upprycka träd med deras rötter, orkanerna, som bryta skeppsmaster, ljungelden, som nedslå de indiska templen, kunna jemföras med detta lefvande skydrag, som bortsopade allt på sin väg, denna stälblixtrande anfallskolonn, under hvars steg skeppet darrade i sina fogningar. — Sträck vapen eller dö! ropade Surcouf. Ombord ä Star funnos käcka sjömän, som under andra omständigheter ej skulle åtnöjt sig med det första försvarsförsöket, utan kämpat till sista blodsdroppen, men en kofferdifarare är ej en örlogsman, man of war, såsom Engelsmännen uttrycka sig. Der voro på däcket qvinnor, barn, gubbar, passagerare, som hindrade manövern och med sina jemmerrop nedslogo stridsmännens mod. Besättningen sträckte derför vapen och gat sig på nåd och onåd. Surcouf skickade fyra man tillbaka till reton?, änterhakarne aftogos, och den lilla briggen följde på kort afstånd det tagna skeppet, å hvilket Surcouf med tjugosex man qvarstannade. Kursen styrdes på Samarang. Surcouf lät göra en stor bal af alla sådana laddningen tillhöriga tyger, som kunde passa till fruntimmerstoaletter, bifogade härtill betydliga quantiteter tobak, manillahalm, eldvapen, krut, kulor och hagel, hvarefter han kallade Raymond till sig och sade: — Här, kamrat, är er andel. Ni skall säkert bli välkommen med dethär hos Vandrusen. — Ni ger mig således afsked? sade grefven. — Högst ogerna, svarade Surcouf, — ty ni är en god soldat; men ni har uppfört er så tappert, att ni förtjenar absolut afsked.