Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1856, sida 1

så blir detta det första fall, då ett gammalt samhälle blifvit reformeradt genom abstrakta principer, och dertill genom principer, hvilka icke utgått från dem, som de gagna, ja, hvilka strida lika så mycket emot de kristnes, som emot turkarnes önskningar. Philantroper i Europa, hvilka aldrig sett något af Rajahs verkliga ställning, aldrig erfarit något om deras verkliga önskningar, begå den villfarelsen att hos Rajahs förutsätta sina egna tänkesätt och derefter bedöma dem. Man höjde således ofantliga rop öfver hufvudskatten, som, dåraktigt nog, framställdes såsom en skatt, genom hvilken Rajahs köpte sig tillåtelse att få behålla sina hufvuden mellan axlarne — en villfarelse, som kan undanrödjas genom en blick i första bästa konversationslexikon. Rajah betyder: någon, som skyddas, d. v. s. som icke må skydda sig sjelf. Turkiet har, liksom ursprungligen de flesta staterna, den grundsatsen, att pligter och rättighet skola stå i förhållande till hvarandra. I en genom eröfring uppstånden och militäriskt organiserad stat, som den turkiska, var naturligtvis vapentjenst första vilkoret för fullt åtnjutande af rättigheter. Denna princip har ända hittills blifvit bibehållen och utgör grunden för hela olikheten emellan Muhamedaner och icke-Muhamedaner, eller, för att tala bestämdare, emellan militären och de civila. Alla icke-Muhamedaner, hvilka göra fälttjenst, eller ock anses göra det, åtnjuta redan, utan de allierades inblandning, samma rättigheter, som Muhamedanerne. De albanesiske kristne, Chimarioterne, Miriditti, Malakassi, hela Bosnien, med undantag af ett distrikt, betala ingen hufvudskatt, aflägga vid domstolarne lika giltiga vittnesmål, som Muhamedanerne; ja, innevånarne i Gumush-Hane äro i samma belägenhet, emedan de ombesörja en dem såsom fälttjenst tillräknad vakttjenst i bergverken. Ja, hvarje militärs vittnesmål har inför domstolen företräde framför vittnesmål af en Muhamedan, som icke har några militära förbindelser. Icke-Muhamedaners upptagande till krigstjenst är således den punkt, omkring hvilken hela reformen vänder sig, och under det att ett sådant upptagande i Europa anses såsom ett privilegium, betraktas det af 99 bland 100, som drabbas deraf, som det största onda