någon sorglig och såsom sädan dock tidigt nog känd nyhet, dels emedan han befarade, att denna del af Java möjligen öfvergått ur de neutrala holländska auktoriteternas och i Engelsmännens våld, och att således hans första budbärare fallit i fiendtliga händer; men slutligen beslöt han att trotsa allt, för att få ljus i denna hemlighet, då han ändtligen fick på afstånd se den så otåligt väntade brefdragaren. Vid besättningens glädjerop lemnade grefve Raymond sin hytt, der han tillhragt långa timmar af förtviflan, och visade sig åter på däck. Den raske simmaren delade vikens lugna vatten med kraftiga armar och stod snart på fallrepstrappan. Efter att hafva emottagit kamraternas välkomsthelsningar gick han, på en vink af Surcouf, afsides med denne och redogjorde för sin beskicking. En tredje åhörde deras samtal, nämligen grefve Raymond. Hvad mannen hade att berätta om sin vistelse i Kalima och vandring ttll nybygget intresserade icke grefven och var i Surcoufs ögon endast ett rättfärdigande för hans oförklarliga dröjsmål. Slutet af berättelsen erbjöd honom desto större intresse. Raymond framställde sina frågor med darrande röst, brefbäraren svarade med lugn och säkerhet. — Du lemnade således brefvet till henne sjelf? frågade grefven. — Till henne sjelf, såsom jag hade äran säga er ... Ack, sådant vackert ståtligt fruntimmer! — Hvarmed var hon sysselsatt, då du träffade henne? — Hon höll en vattenkanna i handen och stod lutad öfver ett blomsterland i sin trädgård.