Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1856, sida 1

————— — —— —— nt när de befunno sig i djupet af en ofantlig skog, hvars irrgångar endast de fridlöse kände. En af nybyggarne utställd skiltvakt emottog de fem männen och befallde dem att på stället invänta soluppgängeu; det var nämligen förbjudet att väcka nybyggarne ur deras sömn, utom i händelse af ett nattligt öfverfall. De fyra Vandakerierna lade sig att sofva under ett träd; budbäraren inväntade dagen vakande och med brefvet i handen. Vid solens första morgonstråle skyndade han till blockhuset och påträffade uti en liten trädgård en ung skön qvinna, som var sysselsatt med att vattna dess blomsterrabatter. Han bugade sig djupt, lemnade brefvet åt damen, som läste utanskriften och gaf honom ett tecken att vänta. Det var Augusta, den äldre af systrarne Davidson. Hon inträdde i Aurores kammare. Grefvinnan Despremonts var försänkt i en lugn och ljuf morgonslummer — en sädan, som vänskapen ej vill störa af fruktan att beröfva ett lidande hjerta dess enda, om också bedrägliga lycka. Augusta lade brefvet på Aurores nattduksbord och smög ut på tåspetsarne. — Det är godt, sade hon till brefbäraren. På plantascherna vänjer man sig att ej slösa ord på slafvar. Mannen blef glad öfver, att ärendet på stället blifvit uträttadt, och skyndade sig att återvända samma väg han kommit. Han behöfde nu ingen vägvisare, ty han hade på ditvägen gjort märken i träden — ett försigtighetsmått, som ingen vid urskogar och vildnejder van vandrare underlåter. Halfva dagen var förliden. Surcouf hade ej vågat afskicka ett nytt bud, dels af fruktan att erhålla