Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1856, sida 1

förvirrad, hvarje gång den ryktbare kaptenens blick hvilade på honom. Då han uppnått stranden, gick han in i byn, hvars innevänare ännu 80fvo, väckte en af desse och frågade efter vägen till Davidsons plantasche. Den tillfrågade hänvisade honom till fru Ovesteins landtgård, utan att i sin sömnighet beqväma sig till någon vidare förklaring. Enkan efter Bantams medbrottsling blef förtjust öfver ett tillfälle att visa sin vännina, grefvinnan Despremonts, en tjenst och gaf budbäraren alla nödiga underrättelser om hennes person och vistelseort. Denne, som i all dess stränghet ville utföra sitt uppdrag, såsom han uppfattat det, begärde nya upplysningar om vägen till Vandrurens nybygge, oeh enär fru Ovestein ej kunde lemna sådane, hänvisade hon honom till de fyra Vandakerierne, hvilka just dagen förut lemnat sin post utanför det underjordiska templat och nu stodo färdiga att återvända till sina landsmän, öknens fridlöse?. Så snart de fyra vildarne hörde, att frågan var om deras afgud, den sköna hvita qvinnan, emottogo de budbäraren med de hjertligaste vänskapsbetygelser och erbjödo sig att genast föra honom till nybygget. — Det är här i grannskapet, blott ett litet stycke på andra sidan skogen sade de. Budbäraren tog dem på orden utan att betänka, att de vilda jägarne, vana att ströfva i ödemarker, ha helt andra begrepp om afstånd än andra menniskor. Budbäraren antog således med glädje de fyra Vandakiriernas anbud. De satte sig i marsch vid solnedgången och anlände klockan 3 på morgonen till Vandrusens nybygge; Surcoufs brefdragare hade funnit grannskapet? ganska aflägset, men det var försent att vända om,