lands sida. pad HOUR UVI VI 1001101 C11 Ö168 vig 1848 uppreste sig emot Danmark, såg man konung Oscar och kejsar Nikolaus, städse genomträngda af de pligter, som ömsesidigt ålågo nordens suveräner att emot alla revolutionära företag garantera och skydda sina respektive kronors prerogativer och värdighet, icke ett ögonblick tveka att till danske konungens förfogande ställa en styrka, tillräcklig att dämpa den revolution, som på ett så fruktansvärdt sätt utbrutit inom de båda hertigdömena. Och under det att, till följd af den emellan dessa trenne suveräner träffade gemensamma öfverenskommelse, ryska östersjöflottan visade sig på de insurgerade ländernas kuster och tog sin station vid ön Als, gick en svensk kår, 16,000 man stark af alla vapen, till medelpunkten af uppresningen, hvilken den mäktigt bidrog att dämpa (!). Den upproriska armns allmänna afväpning inom de båda hertigdömena kunde således genom de svenska truppernas blotta närvaro verkställas utan ytterligare blodsutgjutelse (!!). Konungen af Danmark inträdde derpå i fulla utöfningen af sina rättigheter och sin suveräna myndighet inom de tyska provinser, som lyda under hans spira. I närvarande stund kan ingen neka, att ju förbundet emellan nordens trenne makter blifvit brutet genom det otidiga afslutandet af novemberfördraget med Frankrike och England, att vår politiska ställning, våra gamla förbindelser icke äro, icke längre kunna vara desamma med Ryssland och Danmark. Man förutser här redan den dag då, i följd af en af dessa ofta förekommande omkastningar i den europeiska politiken, Sverge skall finna sig försatt i en fullkomlig isolering. Svenska Tidningen anser det vara omöjligt, att en Svensk kunnat skrifva detta bref. — En italiensk sångare vid namn Guglielmi, hvilken af de utländska tidningarne varit omtalad såsom med bifall hörd i Wien, Brissel, Berlin och senast i Köpenhamn, är nyligen anländ till hufvudstaden och lärer komma att uppträda å kungliga operan, så snart han öfvervunnit en under resan genom förkylning ådragen heshet. Både hans röst, som är baryton-tenor, och hans metod, som är den italienska, lofordas såsom utmärkta. — Den nordiska årsfesten, som i Upsala, Köpenhamn och Kristiania firades Knutsdagen, har i Lund, der vid denna tid få studenter äro samlade, uppskjutits till den 9 Februari, och firades denna dag med stor enthusiasm. Festen började med en sexa, hvariill, enligt gammal sed, den helstekta grisen med gyllene äpple i munnen, också hörde. Den första bägaren ägnades Minnet, uti ettlängre versifieradt föredrag af Doc. Lysander. Efter att hafva uppräknat de under året hädangångne, mera utmärkte män i Skandinavien, nemligen Krogh, Juell, Rathke, Meltzer, Krogh och Stemann, Poppius, Holmström, Wallmark och Bring, lyfter sig talaren till sann pathos, uti följande ord: Än bland de fallnes skuggor nalkas en. Han går ett hufvud högre än allt folket, På afstånd dock från alla, dystert ensam, Som Ajax-hamnen vandrade i Hades. Dock lätt han kännes. — Du är Kierkegaard. I födelsen dig skänktes rikdomshåfvor Och snillets dop du undfått framför alla; Men icke nog dig syntes jordens gåfvor. Pitt ock du ville himmelriket kalla: Ty först du sökte verklig menska vara, Och lät allt annat knotlöst undan falla. Så blef du ensam ibland menskors skara Der, med en håg, så lumpen och så liten, Hon svärmar i minuters solsken bara. Af åskor hött, af stormar väderhiten Och gillrad af begär att bort dig smyga, Du stod dock fast, som fordomdags styliten, Och kunde i oändligt qval betyga Det ordets sanning: )Menniskan att lida Blef född så visst, som fogeln till att flyga. Till slut ock trädde frestarn till din sida Och hviskade: ?Dig bidar helgonära. Ryck nu blott oförtöfvadt svärd ur skida, Att dödshugg åt den falska kyrka bära, Som christna uti tusental kan nämna. Blott en och en var Christi egen lära. Och hugget måttades ... Men Gud vet hämna: Dig tog han sjelf; din röst, den domdagsgälla, Hörs nu blott vridna eko af sig lemna. Men fram igen hon snart skall mäktigt qvälla. — Då menskan glöms; då färdigt åt det sanna Står ett palats; då tron behängs med skälla; Då sällskapsvisheten, med oblyg panna, Vill Christus i sin asthetik bortblanda; Då skola dessa Babelstorn, så granna, Bortblåsas af en fläkt ifrån din anda. Till slut, du namn, så kärt för svenska sinnen, I skaldekronans rund vär solitär! Dig ock skref året in bland dödens minnen; Och oförgängligast bland dem du är. Ty, Atterbom, du lifvet återskänkte Vår skaldekonst, den tid man henne sänkte Uti en grumlig skönhetsläras flod. Men plantad om och ömt af dig upptagen, Sitt hufvud hon ånyo hof i dagen Och frisk, som en af dina ÅBlommorstod. Hvad sydländsk färgprakt, hvilka toner veka, Hvad formbehag afslöjar ej din dikt! Naturen nändes knappt dig något neka: