Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1856, sida 1

blotta föreställningen om ett lefnadssätt, sädant som värt borgerliga och förståndiga, odräglig. Att i ett evigt enahanda tillbringa den ena dagen som den andra vid någon mörk stinkande gata, innestängd mellan fyra väggar, det vore för dem detsamma som att begrafvas lefvande. För att andas fritt och njuta lifvet, behöfva de Oceanens omätliga ängder och friska vindar, himlens oändliga azur, den berusande själsspänning, som alstras af stora faror, irrfärder kring sund och öar, beskuggade af urskogensk ronor, de svala nätterna under himmelens stjerndöme, de heta dagarne på ett solbeglänst däck, ständigt vexlande utsigter, ständigt nya ansigten och kamratskapens af samma faror och mödor knutna band — detta kalla de att lefva. Surcouf gick fram till grefve Raymond, som nu visade sig på däck i tröja, byxor och linne af bländande hvithet Ilans förra drägt hade blifvit blodfläckad under striden. — Nåväl, min käre Raymond, sade Surcouf Icende, — har ni nu ingenting att bedja mig om? Grefven stack in sina nakna fötter i små nya skor af rishalm och betraktade Surcouf med en blick, som innebar ett nekande svar. — Ni är född till diplomat, tillade Surcouf i samma glada ton. — Skämta icke, kapten .. jag är verkligen af en familj, som räknar åtskilliga diplomater. En af mina förfäder, Edmond de Clavieres, hade sig anförtrodd en vigtig beskickning år 1710 hos sultan Achmet III, och ... — Håll, jag tviflar ej derpå, afbröt honom surcouf, — ni har ärftliga anlag för diplomatien, det syns tydligt. — Hvad menar ni härmed?