Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1856, sida 1

vatten betecknade dess bana på den spegelklara hafsytan; seglen hängde slappa mot sina rår, och ingen fläkt lekte med de långa nedåt masterna fallande vimplarne. Emellertid dubblerades udden, och hafvet låg nu framför ÅBretons förstäf i sin strålande majestätiska oändlighet. Alla ögon voro riktade mot södra kusten af Timor, som ännu låg alltför nära, för att ej vara farlig. Surcouf, hvars skarpa örnblickar ingenting undföll, gjorde plötsligt en betydelsefull åtbörd, och alla hufvuden böjde sig, likasom att bevara densamma, ty att tala var uttryckligen förbjuet. Öfver hafvets lugna yta märktes här och der hvitskummande punkter, likasom om okända vidunder uppdykat ur dess djup ... Man urskiljde redan ljuden af årslag, och allteftersom fienden nalkades, varseblef man en mängd piroper, som tycktes röra sig framåt af sig sjelfva, ty intet hufvud stack upp öfver deras låga relingar. På denna fläck var hafvet i rörelse, men rundtomkring utsträckte sig det lugnaste safirfält ända till synkretsen. Mänge europeiske resande, som besökt Indien, hafva att berätta om sådane anfall af malajska Piroger, och alla tala derom i uttryck, som måla den fasa, blotta minnet af en dylik händelse återväcker. Men Sureouf var lugn som alltid. Denne hjeltes nerver vore otillgängliga för den oöfvervinnerligaste af all fruktan — inbillningens. De malajska piraternas anfallssätt är ganska fruktadt af fartyg, som öfverraskas af vindstilla på kusterna af Borneo och den närbelägna arkipelagen. Ar den hotade seglaren ei ett större skepp, talrikt bemannadt och väl försedt med artilleri, är räddning nästan omöjlig. Pirogerna, af hvilka hvar och en bär tre välbeväpnade män, som ända till det afgö