Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1856, sida 3

LHL E—— — rejj a . William Palmer, Esquire, Giftblandare och förfalskare. (Forts. fr. N:o 37.) Tre assuranssällskaper förbundo sig att tillsammans betala en summa af 13,000 Ö5 sterling (omkring 230,000 rdr rgs) vid misstress William Palmers död. Hon förlöstes den 24 Januari 1854 med ett barn, som dog tvenne dagar derefter. På andra dagen hade Palmer tillkallat en gammal läkare, doktor Bamford, som sett sina 80 år. Denne ordinerade en läkedryck, som fadren sjelf gaf åt barnet, och en timma derefter skref han i sin promemoria: min baby död den 26 Januari kl. 10 e. m.? Några månader efter denna hvardagshändelse kom en herr Bladen, agent för ett stort bryggeri, till Rugeley, för att uppbära en summa af 400 pund sterling, som Palmer vid ett kappränningstillfälle lånat af honom. Hans vän — ty Palmer lånade blott af vänner — inbjöd honom att tillbringa natten i sitt hus. Herr Bladen antog inbjudningen. Under natten blef han plötsligt sjuk. Den gamle doktor Bamford efterskickades och föreskref en stillande dryck. En timma derefter hade herr Bladen upphört att lefva — och herr Palmer att vara honom skyldig 7200 rdr. I September 1854 reste misstress Palmer, i sällskap med en af sina svägerskor, till en stor koncert i Liverpool. Hon förkylde sig derstädes och äterkom lindrigt opasslig till Rugeley. Följande morgon emottog hon ur sin mans hand en kopp the utan grädda, efter hvilken hon fick häftiga kräkningar. Den beskedlige doktor Bamford blef tillkallad; Palmer lät honom förstå, att patienten fått en anfall af kolerin, oaktadt hon led af förstoppning, och den gamle läkaren ordinerade således calomel och coloqvint. Efter några timmars förlopp besökte han henne för andra gången, men fann henne i samma tillstånd. Sedan såg han henne aldrig mer, men undertecknade på förhand en attest, enligt hvilken patienten aflidit af kolerin. En annan läkare, doktor Knight, samtyckte utan svårighet att underteckna Samma förklaring, under hvilken äfven sjukvakterskan, en gammal döf gumma, satte sitt bomärke. Den 24 September antecknade Palmer i sin promemoria: Min kära Anna afled i dag kl. 1,10 minuter.? För den 8 Oktober läses i samma promemoria: Varit i kyrkan. — Anammat den heliga nattvarden?. Misstress William Palmer begrofs vid sidan af sin mor, och de tre försäkringsbolagen utbetalade 230,000 rdr till den tröstlöse enklingen. Hitintills hade spekulationerna krönts af en lycka, som lockade till fortsättning. Men hvilken slägtings eller väns lif skulle man denna gång assurera? Palmer hade en bror, Walter Palmer, som en gång haft ett anfall af delirium tremens,, men detta betydde intet, ty det var ingen konst att finna läkare, som ville åtaga sig att intyga hans förträffliga helsotillstånd, och genom intriger af mångahanda slag lyckades det slutligen hr William Palmer att försäkra sin älskade broders lif för en summa af 250,000 rdr. Herr Walter Palmer var en ifrig dyrkare af Bacchus, en munter ture och goddagspilt, som förtärde I inemot ett stop gin dagligen och lefde skild från sin hustru, hvaröfver emellertid denna ej tycks hafva beklagat sig. William Palmer anställde hos sin älskade bror en vaktare, som kostade honom ganska betydligt — 5 pund sterling i veckan — men också betjenade Walter med oförliknelig ifver och gaf honom att dricka så mycket, han önskade. Walter vaknade aldrig om natten, utan att finna en butelj gin vid sin hufvudgärd. Han drack oupphörligt, men hostade mycket och beklagade sig öfver häftig värk i skulderbladen. Den 14 Aug. 1855 begaf sig Walter Palmer med med sin trogne tjenare till kappränningen i Wolverhampton. Han hemkom i öfverlastadt tillstånd, hvilket dock icke hindrade den ömhjertade tjensteanden att gifva honom ännu mer att dricka. Under natten blef han illamående. Brodren tillkallades och gaf honom ett medikament, hvarefter Idoktor Bamford efterskickades, men innan denne hunnit ankomma, var patienten i ett annat lif. Doktor Bamford underskref icke destomindre ett intyg, att herr Walter Palmer aflidit ar naturlig sjukdom. Men försäkringsbolagen vägrade att utbetala de 250,000 rdr, och då William Palmer ej protesterade emot denna vägran, började misstankar vakna. Någon mediko-legal besigtning af liket blet dock, besynnerligt nog, icke verkställd, ty Palmer var en mäktig och inflytelserik man i Rugeley; han hade ju en bror, som var prest, en annan, som var advokat, samt höll sjelt kappränningshästar och var med ett ord en fullkomlig gentleman! Ingen vågade således anklaga honom, helst som hans lugna och obesvärade sätt att gå tillväga bidrog att skingra alla misstankar. Före sin brors död hade han föreslagit ett assuransbolag att försäkra en hans vän, hr Bates lif, men bolaget ville icke inläta sig derpå, hvarför hr Bate bör vara detsamma mycket tacksam, ty han lefver ännu. . Bedragen i sina förhoppningar beslöt doktorn i Rugeley att bevista en steeple-chase i Shrewsbury och der söka genom vad vinna de summor, om hvilka han på andra håll gått miste. Han begaf sig dit i sällskap med en förtrolig vän, herr John Parsons Cook, en älskvärd ung man på 28 år, som helt och häållet lät leda sig af William Palmer. . Dan 13 November inträffade de båda vännerna i Shrewsbury. En af herr Cooks hästar vann priset; segervinnarens lycklige egare bjöd med anledning deraf åtskilliga af sina vänner på middag å värdsbuset Korpen-. Tillställningen var mycket animerad, och champagne rann i strömmar, hvarefter man tillsist, för att preservera magen, efter engelska bruket tog en grogg ofvanpå det öfriga. Efter förste klunken beklagade sig Cook öfver en häftig sveda i