Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1856, sida 3

åt landsväsen, försedd med en stor knölpäk. Länsmannen med sitt sällskap skyndade efter, åkande på släda. Då tjufvan ser sig förföljd och nära upphunnen viker han at inat skogen. N. och A. hoppa ur slädan och springa efter honom. Nilsson kunde icke länge hålla ut med löpandet i snön, men Andersson var llfjemt i hack och häl efter tjufven, och då denne omsider skulle klitva öfver ett gärde, blef han upphunnen al A.. som fattade tag i honom. En strid började, och som platsen var isbelagd. så råkade A. att halka och föll, men höll tag i tjufvens vonstra hand. TJufrven. med knäet på Anderssons bröst, tilldelade honom med högra handen slag på slag med knölpåken, och slutligen yttrade han: det skall ej behöfva räcka så länge, tv jag kommer ihåg, att jag har en knif. Han framtog en knif, på hvilken dock till all lycka udden var afbruten och som dessutom var mindre skarp. Med knifven gifver han Andersson ett hugg i pannan, men A. griper honom dervid om handen, och höll fast sitt tag om båda händerna tills länsmannen och drängen efter J4 timma framhunno till stället, oaktadt blodet nedströmmade i ansigtet och tilltäppte ögonen. Tjufven blef då gripen och fängslad af de ankomne, och den tappre inspektoren, befriad från sin obehagliga börda, aftvättade blodet med snö, och säret, som befanns icke vara lifsfarligt, blef förbundet så godt som tilifället medgaf. — Några dagar derefter såg en resande (den person, som meddelat red. förestående berättelse) en fängtransport stanna vid Walleberga gästgifvaregärd. Han tillfrågade fångarne om den var ibland dem, som blifvit gripen af inspektoren på Wankifva. Joho, svarade med frickhet en 20-ärig yngling, det var just jag, och hade jag blott haft min dubbelpistol med mig, så skulle jag nog gjort af med både inspektor och länsman och gått fri.? Det är med särdeles nöje, tillägger tidningen, red. i första hand kommit i tillfälle att från säker källa ) kunna meddela allmänheten ofvannämnda inspektor Anderssons raska handling, hvilken ådagalägger ett mod, en uthållighet och en sjelfuppoffring, som till och med vid ett Sebastopol skulle väckt uppseende och utan tvifvel belönts med tapperhetsmedalj.