Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1856, sida 1

olika slag förgiftade vapen, som äro att finna i dessa barbarers rustkammare. Bretons kanoner dånade oupphörligt och med sådan styrka, att sjöröfrarne, inbillande sig från andra sidan vara utsatta för artillerield, ansägo vidare motstånd för omöjligt och flydde till de närmaste skogarne, öfverlemnande sitt blodsköljda näste åt segervinnarne. Solen gick upp, lik cn nyfiken åskådare, som framträder, när striden är slutad, för att lyckönska de segrande. Grefve Raymond började genast sina forskningar efter Despremonts, och skyndade från hydda till hydda, för att, om möjligt upptäcka dennes fängelsc. Utom Raymond var det ingen, som i detta ögonblick tänkte på fången; alla tankar voro riktade på den nya strid, som nödvändigt måste komma att levereras mot de skaror, som ilat till hafsstranden för att skydda sina piroger. Qvinnorna och barnen kastade sig till Raymonds fötter och bådo om förskoning. Denne lugnade dem med vänliga åtbörder och frägade genom sin tolk den nantesiske matrosen, efter den andre franske fången, grefve Despremonts. Ingen hade dock några upplysningar att lemna härom. Under dessa efterspaningar stötte Raymond slutligen på fadren till de båda slafvinnorna, som Surcouf befriat ur KobraKapellos och hans kamraters klor: den gamle mannen hade icke lemnat sin hydda, emedan han, såsom han förklarade, ej velat slåss mot de hvita af fruktan att döda den man, som så ädelmodigt räddat hans döttrar. Af denna samvetsgrannhet slöt Raymond, att han kunde lita på mannen. Samma frågor ställdes till honom, som till de öfrige. Tolken åhörde hans svar och sade derefter till grefven i sorgsen ton: — Despremonts är död för sju månader sedan. Hade han lefvat, skulle Malajerna utlemnat honom, ty de bryta aldrig ett löfte; vinstbe