Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1856, sida 2

———— — träd — som tjenade honom till igenkänningsmärken i den af nattens skuggor betäckta nejden. Kommen till foten af en trädbevext kulle, fattade Alban Surcoufs arm och gjorde ett tecken, som betydde: — Vi äro framme. Klockan var ett: af natten återstod således ännu fem timmar. I första ledet bredvid Surcouf gick grefve Raymond. Trogen sina gamla hofmannavanor, hade han för att värdigt emottaga den ädle fången, hvars befrielse var expeditionens mål, egnat sin toalett all den omsorg, som omständigheterna medgäfvo. Hans långa svarta välfriserade lockar sammanhöllos i nacken af en bandros; och enär han aldrig kunde förlika sig med det af de franske republikanerne införda bruket af långbyxor, hade han påtagit ett par hvita kortbyxor, som fästes med spännen under knäet och lät ögat fritt skåda blottade vador, hvilkas fina och rundade former, den tid, då de betäcktes af silkesstrumpor, varit beundrade af damerna i Trianon. Klädseln fulländades af en hvit tröja, sådan som bäres af plantageegare, och som passade hans smidiga vext bättre än någonsin den stela hofdrägten, samt at en fin skjorta med batistkrås och nedfälld halskrage — det enda i hela drägten som förrädde den förnäme mannen. Det gällde nu att bestiga den kulle, på hvars topp sjöröfvarnästet var beläget. En banad väg ledde dit upp, men att följa denne hade varit en oklokhet, hvartill Surcouf aldrig kunde göra sig skyldig. Ett sådant företags framgång beror af den noggrannaste iakttagelse af hvarje, äfven det obetydligaste försigtighetsmått. En liten tufva kan stjelpa ett stort lass, wett fallande sandkorn bebåda, att den väldigaste