Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1856, sida 2

det att det engelska herrskapet dansar som bäst, kommer jag vid midnattstiden med min Mouche?, lägger mig inom skotthåll, börjar en åskande musik, stormar Black Swan genom styckeportarne, tager fartyget, laddningen, dansörerna, dansöserna, orkestern, matroserna, vapnen, med ettord: alltsammans; men när franska flaggan väl var hissad på det engelska skeppet, säger jag till de unga Kreolskorna: — mina damer, vi befinna oss på öppna sjön. Fortsätten dansen! En Fransman stör aldrig en bal .. Och balen blef verkligen fortsatt. Af hela min fångst tog jag blott förfriskningarne i anspråk för mina tappra gossars räkning. I dagbräckningen togo vi afsked af balsällskapet och fortsatte vär kurs. Hvad tycker ni om den expeditionen? — Jag har förut hört den omtalas, svarade Raymond ). — Välan, min käre grefve, när man vågat en så djerf kupp endast för det barnsliga nöjet att tillställa ett fransyskt skämt på hafvet; tror ni väl då, att jag skulle draga ett vågstycke i betänkande, som har ett ädelt och allvarligt mål? — Nej, svarade Raymond, — men dröjsmålet, dröjsmålet! — Lita på mig! fortfor Surcouf; lång öfverläggning och rask handling misslyckas sällan. ) Denna händelse, så otrolig den låter, är dock ett historiskt faktum. I allt, hvad som rör Surcouf, finnes ingenting diktadt i min berättelse; denne sjöhjeltes bedrifter behöfva ej smyckas af inbillningskraften; de gränsa i all sin verklighet till det sagolika. Den skildring, som nu följer af hans expedition till Timer, är likaledes historiskt trogen. Förf:s not.