Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1856, sida 1

Alban Råvest tömde sit tenens förfogande. — Känner du Timor? frågade Surcoutr. — Jag känner så mycket af ön, som jag sett: det vill säga mycket litet. En by med kojor, som likna hönsburar, och en fästning, som skulle ramla för en näsknäpp. det är hufvndstaden, det. Den skulle få rum på brunnstorget i Bausset. Ni har vill sett brunnstorget? ... — Nej, Alban, afbröt honom Surcouf; — men säg mig, äro sjöröfrarne på denna punkt manstarka? — Temligen, kapten . . . Tvåhundra unga välbeväpnade karlar. — Två hundra! upprepade Surcouf, — det är mycket ... Och väl beväpnade, sade ni, Alban? — Beväpnade från topp till tå, kapten. — Två hundra slynglar, som man drifver på flykten med käppen, inföll Raymond. — Ni misstager er, Raymond. Malajerna på Timor äro ej fega; jag känner dem ... Men, hör på, Alban? Du var väl icke den ende fången på ön? — Jag har hört talas om en annan, svarade Alban. — Känner du hans namn? — Jag har så dåligt minne i tråga om namn, kapten. — Tänk ändå etter, Alban. — Så mycket vet jag, att min olyckskamrat är Fransman och bär ett förnämt namn . . Gretve .. grefve ... — Despremonts? — Alldeles riktigt! Despremonts! Hvad jag lätt glömmer namn! — Nå, hvad är nu att göra? hviskade Raymond till Surcouf; — är det nödvändigt att vänta ... — Vänta på god vind, ja . . . t glas och var åter till kap