Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1856, sida 2

allvarsamt. Ilär är icke fräga om grefvinnan Aurore Despremonts, utan om hennes man. Jag har lofvat att befria honom ur sjöröfrarnes klor och skall hälla mitt ord, om ock på bekostnad af mitt lif. — Raymond! sade Surcouf och räckte grefven sin hand, — förlåt mig! jag har ej varit uppriktig mot er . . jag har velat pröfva er. — Hvad menar ni Surcouf? Jag kan ej förlåta hvad jag ej känner. — Jag vill öppet, såsom det anstår en Bretagnare, säga er, att jag mot er hyst en ganska svår misstanka. — Hvilken misstanka, Surcouf? — Upprigtigt taladt: jag fruktade att ni var kär i grefvinnan Despremonts .. jag finner nu att jag misstänkt er orättvist, och vill derför blifva lika allvarsam som ni... Så snart jag kom underfund med banditernas nedriga bedrägeri, sade jag för mig sjelf: detta kräfver hämnd! Franska flaggan fordrar, att jag utrotar huggormarne i deras eget bo; ingen skall våga säga, att sådanader eländiga stråtröfvare på öppna hafvet dragit bretagniska sjömän vid näsan! ... Men derefter . . . kom jag att tänka . .. — Hvad! säg ut, Surcouf! — Jo, jag tänkte: om grefve Raymond verkligen är förälskad i Aurore, skall jag möta hinder för min plans verkställande. Jag ville derför utforska er och låtsade en munterhet, som var främmande för mitt hjerta. Men ni bestod prorvet till er heder, och jag vidblifver nu mitt beslut. Vi skola hämnas på skurkarne ... Kan jag räkna på ert biträde? (Forts.)