Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 2

—— — —— —— ———— —— — ———— svalka tåga till vårt förlofvade land. Gud heskyddar vår vandring, och i morgon skola vi finna vänliga händer, broderliga hjertan, friska källor och sköna frukter, Augusta fattade Aurores hand och utbrast: — Moder, vi följa dig öfverallt! — Mina döttrar, sade grefvinnan. — håller or färdige: för oss börjar nu ett nytt lit. — — Aurore fann Paul i samma tillstånd, i hvilket hon lemnat honom. ynglingen tycktes ej deltaga i de öfrigas sorg, han hade tillräckligt för sig sjelt. Grefvinnan Despremonts berättade honom sitt samtal med de båda systrarne, men då hon märkte, att Paul ej lät störa sig i sin själsdvala, antog hon en annan ton och sade med stränghet: — Paul, om du är en man, så hör hvad jag säger dig! Jag önskar, att du genast begifver dig till Vandakerierna, öns fridlöse, och säger dem, att du i atton vill vara deras anförare; och att de skola genom ödemarken beledsaga trenne qvinnor, systrarne Davidson och mig. Paul steg upp med tankspridt utseende och gick. Vildarne uttryckte sin glädje med rop och muntra åtbörder, samt skyndade att träffa sina anstalter för resan. De gjorde i den närbelägna skogen tre bärstolar af palmgrenar och betäckte dem med mossa och vilda blommor. Paul deltog i arbetet och fann deri en förströelse, ehuru af kort varaktighet. Efter solnedgången infunno sig Aurore, Augusta och Maria hos männen. Vandakerierna tvistade litligt om företrädet att få bära Aurores stol; äfven Paul ställde sig bland de täflande, men Aurore paminde honom, att hans plats var i spetsen för kara