Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 2

menniskan endast ett annat uttryck för Guds försyn. Den ensamma qvinnan i ödemarken är en dyrbar perla i Guds vård. Den kraft och det mod, jag känner inom mig, äro mig förlänade, för att tjena andra. Jag skall tjena er. Aurore Despremonts skall blifva en barmhertighetssyster för er, J stackars sörjande hjelplösa barn. Augusta och Maria omfamnade Aurore. — Jag skall göra ännu mer, forttor hon; — J ären nu utan anförvandter, utan stöd; jag skall blifva er en mor. Jag är visserligen blott några år äldre än J, men det är ej årens antal, som ger årens visdom: det är lidanden, verldserfarenhet och vissnade förhoppningar. På dem stödjer jag min rättighet att kalla er mina döttrar och beskydda er. En stråle af glädje glänste i systrarnes drag; de kände sin smärta lindras invid sin nya moders hjerta, som klappade så varmt mot deras, i hoppet att kunna i någon mån ersätta, hvad döden beröfvat dem. — Detta är icke allt, återtog grefvinnan Despremonts, — det gifves ögonblick i lifvet och framför allt i nybyggarens lif, då allt beror af ett raskt och modigt beslut. Intet band fängslar oss mer vid Kalimas jord. Elden har förtärt hus och plantasch. Vi kunna ej vistas i Ovesteinska huset, brottet boning. Vi måste således lemna denna nejd. — Men hvart skola vi då begifva oss? frågade Augusta hastigt. — Till våra goda vänner i Samarang, svarade Aurore. — Jorden är der bördig och välsignelserik; den fordrar föga och gifver mycket. Ons fridlöse skola åtfölja mig, för att finna frid, lycka och upplysning i ettfjarbetsamt och kristligt samhälle. Vi äro många och frukta ej nattens faror. I afton vid solnedgången skola vi i stjernornas milda ljus och nattens