U TIDEN Litteratur. Försök till en Statsekonomisk Statistik öfver Sverge. at C. A. Agardh. Andra delen. Andra häftet. I. (Forts. fr. n:o 27.) Det intresse detta arbete väckt, har kanske gjort, att vi mer än skäligt varit fördjupat oss i dess detaljer, hvarigenom vår anmälan, till följd af andra mellankommande ärenden, blifvit för mycket afbruten. Vi måste derföre nu söka sammanfatta det öfriga i större korthet. Främst under rubriken: det finare Slafveriet, nämner förf:n: Penningböters förvandling. — Det är ett vigtigt ämne, som väl förtjenar att behjertas af hvarje vän utaf rättvisa och medborgares likhet inför lagen. Detta gäller dock kanske mindre böternas förvandling än deras bestämmande såsom straff för begångna förseelser eller förbrytelser. 1 få eller intet fall framstår det tydligare, att vårt lands, likasom alla andra länders lagar blifvit stiftade af de förmögnare och mäktigare samhällsklasserna. Eller kan det väl gifvas något orättvisare än att samma bötesbelopp för samma förbrytelse ålägges den fattige och den rike? Denna föregifna likhet inför lagen är i sjelfva den största och mest kränkande olikhet. För den rike är utbetalandet af 100 rdr i böter en likgiltig sak, men för den fattige utgör det mången gång en total ruin. Ar detta jemlikhet inför lagen? Pliktar i detta fall den ene och den andre lika mycket för samma förbrytelse? Förf:n har beklagligtvis ej upptagit denna sida af saken, och dock är det den mest bebjertansvärda. Huru det skall ställas annorlunda, våga vi ej afgöra, men såsom princip blir det klart, att straffet endast då drabbar lika när det åstadkommer den ene ett lika stort lidande som den andre, eller m. a. o., då böterna beröfva den ene en lika stor del af hans förmögenhet eller inkomst som den andre. Med rätta anmärker förf:n, i afs. å böternas förvandling, att det fängelsestraff, som härigenom uppkommer, icke utgör straffet för en förbrytelse, utan för brist på penningar, för fattigdom. Har neml. den sakfällde penningar, så kommer fängelsestraffet aldrig i fråga. Med rätta anmärker han ock det orättvisa och principlösa i tillämpningen af samma lagstiftning, då en dalers böter motsvarar 3 dagars fängelse, 20 daler 14 dagar 0. s. v. En svensk medborgares frihet anses således icke mera värd än att han kan för 24 sk. rgs hållas 3 dagar i fängelse, för 10 rdr i 14 dagar, o. s. v. Förf:n yttrar med anledning häraf: Friheten är en af menniskans oförytterliga rättigheter, som, liksom lifvet, hon icke ens sjelf äger rätt att frånhända sig, och som hon endast kan förlora derigenom, att hennes frihet blir farlig för samhället. Fängelse, instängning, förlusten af arbete kan enligt rättsgrunder lika litet åläggas för gald, som gäld kan straffas med lifvet. Ännu mera emot rättsgrunder strider, att böter förvandlas för den fattige icke allenast till fängelse, utan äfven till fängelse och hunger på en gång, eller till att instängas för att svälta. Om detta straff gällde endast för fylleri, så kunde man betrakta det som ett qvickt skämt, som undfallit lagstiftaren i ett lustigt och förnöjdt ögonblick, såsom man ungefär kunde tänka sig det hos en af feodaltidens godsegare. Men i våra tider får staten icke skämta, och således icke använda detta straff äfven för andra med böter belagda förbrytelser. Efter att hafva visat hela oefterrättligheten af den närvarande förvandlingen af böter i vatten och bröd, dervid förf:n likväl torde hafva begått ett och annat misstag, gör han följande träffande anmärkning: Orsaken hvarföre man icke drifver svältkuren längre än till 28 dagar, är att en menniska med vanlig kroppskonstitution, anses ej kunna uthärda längre svält. Man kallar derföre detta straff för lifsTT SSE