Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 1

ter ega att pålordra, till högre vitesbelopp än 100 rdr riksmynt; men om försummelsen ändock fortfar, skall förhällandet anmälas hos Kongl. Maj:t. En sådan inskränkning, hvarom icke talas i den gamla landshöfdingeinstruktionen, är visserligen redan förut stadgad i kammarkollegii instruktion af 1838, men har hitintills icke varit ifrägasatt inom hofrätterna när de såsom domstol påkallat någon landshöfdingens embetsätgärd, och är väl också, hvad dessa iverrätter beträffar, i högsta grad olämplig, hvarföre den nu i detta hänscende stadgade restriktion utgör ett ytterligare bidrag till hela systemet af den nya författningen, så framt nemligen hofrätterna kunna anse sig skyldiga att låta en föreskrift i landshöfdingeinstruktionen lända sig till efterrättelse. Ett rätt karakteristiskt kännetecken på vederbörandes otålighet att borttaga blotta föreställningen hos hrr landshöfdingar, att de skulle kunna subordinera under någon annans förmynderskap än Kongl. Maj:ts, är eljest den redan för några år sedan (1851) beslutade förändring af det i sjelfva ingressen till 1734 års instruktion införda stadgande att landshöfdingen, förr än han får tillträda sitt embete, skall till kammarkollegium insända sin embetsed, hvilken han, vid sin ankomst till Stockholm, skall inför kollegium lifligen aflägga. Enligt den nya 34 8 skall eden nu afläggas ensamt på landskansliet i närvaro af de vid länsstyrelsen anställda tjenstemän, samt derefter egenhändigt underskrifven insändas till civildepartementet. Detta är visserligen en småsak, men har utan tvifvel ändock haft sin lilla betydelse hos våra moderna statsmän! Deremot finner man på flera ställen i instruktionen, utom de redan citerade, ett ifrigt äflande att utvidga landshöfdingarnes bestyr och inblanda dem såsom ett slags öfverförmyndare i andra myndigheters förvaltning. Uti 19 5 t. ex. ålägges det K. befallningshafvande att vaka deröfver, att stadgandena rörande lotsoch bäkinrättningen i riket varda behörigen efterlefda. Men hvartill tjenar då hela lotsdirektörsembetet och förvaltningen af sjöärendena, om landshöfdingarne genom sina organer skola vaka öfver iakttagande af författningarne i detta ämne? Och hvilka kollisioner skola icke på detta sätt kunnu uppstå mellan landshöfdingarne och lotsdirektören genom de förres inblandning i den sednares embetsätgårder? Hvem skall då lotsoch fyrbåksbetjeningen i främsta rummet lyda, länsmän eller lotsåldermän eller fyrmästare? Paragrafen tillägger ganska riktigt attlandshöfdingen eger pröfva frågor om underlåten efterlefnad af författningarne rörande lotsoch båkinrättningen, om lotshemman m. m. Men denna föreskrift hade här gjort tillfyllest, så vida man icke haft den oöfvervinneliga lusten att låta instruktionen innehålla så mycket prat som möjligt och att konstituera landshöfdingen till en högsta myndighet i all ting, likt och olikt. I afseende å befordringar till embeten och tjenster vid landstaten, har landshöfdingen vunnit den rätt, som hittills tillhört kammarkollegium, att utnämna länsbokhållare, hvartill något förslag således icke vidare erfordras; hvarförutan kammarkollegium och statskontoret blifvit fråntagen sin hittills egande funktion, att bevilja landskamrerare och kronofogdar från en t. o. m. sex månaders tjenstledighet: samt kammarkollegium ensamt att för häradsskrifvare bevilja dylik ledighet, utan kan hädanefter, enligt instruktionens 39 8, landshöfdingen ensam bevilja tjenstledighet på en månad för nämnde tjenstemän, men om den sökes på längre tid skall K. Maj:ts nådiga beslut härom afvaktas! Vidare har K. M:ts befallningshafvande en